Tidsdokument om en ofattbar tragedi i Sverige 1929. 

»Det kom för mig i en hast – historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson« är en fascinerande berättelse. Maria Bouroncle, som tidigare jobbat med internationellt biståndsarbete, har skrivit en bok om sin mormors syster, som hon träffade åtskilliga gånger fram till 13 års ålder, då Ingeborg gick bort.  Inte förrän långt senare fick hon vetskap om den mörka hemlighet som det uppenbarligen var tabu att över huvud taget omnämna inom släkten.

Tragedin inträffade i mars 1929 i det lilla samhället Vesene i Västergötland. Ingeborgs man Artur gav sig ut för att hugga ved efter att ha fyllt tvättbaljan med vatten, då det var tänkt att Ingeborg, som en tid förefallit deprimerad, skulle tvätta. Då han återvände fann han hustrun sittande på golvet vid sidan av parets tre barn, 5, 3 och 1 år gamla, alla döda. Ingeborg hade dränkt dem i badbaljan.

Varvat med bilder av makarnas tidigare liv skildras det fortsatta skeendet med landsfiskalens besök, transporten till straffängelset i Vänersborg och rättegång i tingsrätten. Där förklaras målet vilande i väntan på utlåtande angående den häktades sinnesbeskaffenhet, och Ingeborg transporteras med fångtåg till kvinnofängelset i Växjö, där hon blir inlagd på fängelsets sjukavdelning. Där blir hon undersökt av fängelseläkaren, dr Goldkuhl, som för övrigt var far till Erik Goldkuhl, överläkare och sjukhuschef på Långbro sjukhus 1946–66. Han noterar i journalen att patienten vid ankomsten var både kroppsligen och andligen mycket nere och ordinerar en opiumkur mot stark depression.

 Styrkan i skildringen ligger framför allt i de många brev som Ingeborg skriver till sin make under tiden hon vistas på kvinnofängelset och som återfanns efter dennes död. Hon förefaller återhämta sig förvånansvärt snabbt. Redan i början av maj skriver hon exempelvis att »det är så rorligt för alla är så vänliga och snälla mot mig«.  Hon skriver att pastorn varit där två gånger, att hon fått böcker och att hon läser jämt: »Det är så rorligt för då kommer jag inte ihåg barnen och dig så mycke. Det är så ledsamt att jag har gjort så om en jag tror att jag har fått förlåtelse av Gud då går det bättre. Docktorn har varit här 2 gånger. Han sade att jag kan bli bra igen och kan få komma hem igen och få flera barn det var så rorligt tänk om jag kunde bli frisk igen, jag tror det är en svår sjukdom jag har jag ber till Gud att jag ska bli bra igen.«

Doktor Goldkuhl, som genomgående framstår som mycket inkännande och empatisk, avger den 30 juni sitt yttrande till Medicinalstyrelsen, som utmynnar i »att diagnosen torde icke kunna bli annat än en kataton schizofreni med depressivt inslag«. Diagnosen förefaller kanske i dag inte helt trolig, men häradsrätten bedömer i vilket fall att »hustrun Andersson gjort sig skyldig till mord å sina tre barn, men vid dessa gärningars begående varit på grund av sinnessjukdom i saknad av förståndets bruk«.

Ingeborg transporteras senare till Restads mentalsjukhus, där en annan ordning råder. Inlåsning, handfängsel, långbad, strikt sängläge till en början m m. Här saknas Ingeborgs egna vittnesbörd, då breven till maken upphört sedan denne begärt skilsmässa. I vart fall blir hon redan efter något år försöksutskriven och flyttar hem till sin mor, där hon i återkommande rapporter till sjukhuset beskrivs som frisk och kry och i arbete varje dag. Efter moderns död är hon under närmare 20 år inneboende hos författarens mormor och dennas familj. Dock söker hon några gånger under 40-talet frivillig vård på Restads sjukhus, och på äldre dar blir hon långvarigt kvar på sjukhuset innan åldringsvården tar över. Hon behandlas uppenbarligen med höga doser av såväl tyngre neuroleptika som kraftfullt sederande farmaka. Då hon avlider 1978 är hon svårt invalidiserad av en grav tardiv dyskinesi.

Det är som nämnts en högintressant bok Maria Bouroncle skrivit om tragedin i sin familjehistoria och om ett tragiskt livsöde, samtidigt som den utgör ett tidsdokument av stort psykiatrihistoriskt intresse.