Besvikelsens tidevarv för medicinen

Det är med en blandning av upprymdhet och tungsinne jag lägger ifrån mig »Can medicine be cured?« av Seamus O’Mahony, utgiven i Storbritannien 2019. I boken får man ta del av författarens professionella resa från grundutbildning på Irland, forskarutbildning i gastroenterologi i Edinburgh, en klinisk karriär inom NHS i England och på slutet åter i sin hemstad Cork. 

Bokens huvudkaraktär är dock inte författaren utan medicinens utveckling under samma tid. O’Mahony utexaminerades alldeles i slutet av vad han kallar medicinens gyllene tidsålder (från mitten av 1930-talet till mitten av 1980-talet), karaktäriserad av de stora upptäckterna (antibiotika, vaccinationer, dialys, organtransplantation, utvecklingen inom radiologi och endoskopi, upptäckten av DNA). Boken förmedlar ett budskap om stagnation och nedgång sedan dess. Andra krafter har tagit över, och medicinen som disciplin har tappat fotfästet. Nu är besvikelsens tidevarv. O’Mahony skräder inte orden utan levererar en svidande kritik av medicinen, ja kanske av samhällsutvecklingen i stort. Det är en uppfriskande läsning.  O’Mahony skriver om medikalisering, industrialisering, postmoderna sjukdomar, orealistiska förväntningar och det förlorade kontraktet mellan patient och läkare. Han diskuterar det ohållbara i synen på sjukvård som konsumtionsvara efter eget önskemål i ett offentligt finansierat system. Han gör upp med »Big Bad Science« med dess fokus på produktion av laboratoriedata, förenklade förklaringsmodeller, låg kvalitet, replikationskris och koppling till det »mediko-industriella komplexet«.  

Ett tankeväckande kapitel handlar om »McNamara’s fallacy«, dvs om den framgångsrike ekonomen/statistikern som blev försvarsminister under Vietnamkriget. Trogen sin metod att »mäta det som mätas kan« månade han om att fiendens förluster hela tiden skulle överstiga de egna. Kriget utvecklades dock inte som modellen förutsade, McNamara blev av med jobbet och beskrev senare hur han helt missat poängen i vad det hela handlade om.  Vietnam var inte en del av det kalla kriget utan ett inbördeskrig. En alltför stor upptagenhet med siffror hade skymt sikten för det viktigaste. Det är en historia som kan vara värd att minnas nu i hälso-apparnas tidevarv.  

Mot slutet av boken blir kritiken av dagens utveckling mer övergripande, och O’Mahony lyfter fram frågan huruvida medicinen är på väg att bli en självförgörande verksamhet genom att bokstavligen till varje pris söka undgå sjukdom och död. Han ger ingen anledning till optimism, tvärtom menar han att en förändring inte är särskilt trolig då många har fingrarna djupt ned i »syltburken«.

»Can medicine be cured?« är trots sitt allvarliga ärende en trivsam bok att läsa, skriven med humor och skärpa. Det är fint att känna igen sig i vissa delar och intressant att följa parallella fenomen i Sverige och Storbritannien. O’Mahony förklarar inte varför han skrev sin bok eller vad han hoppas uppnå med den. Min känsla är att det finns en underliggande oro för framtiden. Det vi menar med medicin – kliniskt kompetent verksamhet utifrån medicinska behov – är värt att värna om. O’Mahony talar för det kliniska arbetet, det kliniska omdömet och medkänslan med de sjuka. 

Boken ger många intressanta tips på vidare läsning. Den förtjänar att översättas och göras tillgänglig i ett behändigt pocketformat. Läs den och diskutera! 

—-

Fotnot: Av samme författare: »The way we die now«, 2016. På svenska: »Så dör vi. Västvärldens sätt att förhålla sig till döden«, Lind & Co; 2017.