Det är ett märkligt sammanträffande att läsa denna bok just i dessa dagar, när rapporteringen runt covid-19 fyller medierna med uppfattningar av i stort sett alla slag.

Martin Holmberg, infektionsläkare och forskare i molekylärbiologi  med 10 års erfarenhet av nationellt smittskyddsarbete, har skrivit en föredömligt saklig och kort bok om ämnet infektionsepidemiologi. Boken är skriven ur ett tvärvetenskapligt perspektiv och vänder sig främst till studenter inom medicin, epidemiologi, folkhälsovetenskap med flera, men även till beslutsfattare inom folkhälsoområdet och en intresserad allmänhet.

I sex kapitel avhandlas smittor i vardagslivet, utbrott–epidemi–pandemi, pandemihistoria, epidemiologiska teorier, globalisering samt beredskap och folkhälsa. Texten är saklig, resonerande och ger inga enkla och tvärsäkra svar när det inte finns några sådana. Ämnets komplexitet belyses föredömligt. Både framgångar och motgångar inom epidemi- och pandemiförebyggande arbete presenteras och kommenteras. Referenserna är cirka 20 per kapitel, aktuella, spänner över ett mycket brett fält och inbjuder till ytterligare läsning.

Det enda recensenten saknar är ett fördjupat resonemang om vad som är känt runt hur ansvaret för att hindra spridning kan och ska fördelas mellan individ och kollektiv. Rimligen är denna balans inte densamma över tid, och frågan hur en förskjutning av denna balans påverkar möjligheterna att förhindra en epidemi eller pandemi hade varit intressant att få veta mer om. Likaså vad ökande eller minskande faktaresistens i ett samhälle, samt tillgång till medier av olika slag, betyder för möjligheten att hindra stora utbrott.

Boken kan och bör läsas av många. Framför allt av de som, utan tillgång till bästa möjliga och aktuella data, tydligast propagerar för enkla och skenbart effektiva lösningar – helst då sådana som någon annan ska ta ansvaret för …