Svensk klassiker i ny upplaga.

I Nationalencyklopedin läser jag: »psykosomatik (nylatin psychosomaʹticus, av psyke och grekiska sōʹma ’kropp’), synsättet att kropp och själ hänger ihop eller är ömsesidigt beroende av varandra. I medicinska sammanhang har begreppet flera betydelser med det gemensamt att psykologiska faktorer, som kan vara omedvetna, anses kunna ge upphov till kroppsliga besvär, funktionsbortfall eller sjukdom.« Ett vardagligt exempel är när negativ stress ger magont hos små barn och huvudvärk hos tonåringar.

Docent Gösta Alfvén har under ett långt yrkesliv som barnläkare i Stockholm – både i sluten och öppen vård – särskilt intresserat sig för psykosomatiska besvär hos barn. Han har kompletterat sitt kliniska arbete med forskning och författarskap. Hans bok om barn och psykosomatik har kommit ut i lite olika skepnader. Den nu aktuella upplagan är uppdaterad med nya forskningsrön inom framför allt neuropsykiatri. Boken är en svensk klassiker, vars nya upplaga genomsyras av nya, evidensbaserade rön från hjärnforskning.

Alfvén är redaktör för boken och författare till drygt hälften av kapitlen. Medförfattare är tre barnläkare, två psykologer, två fysioterapeuter, en barnpsykiater och en psykoterapeut. Boken innehåller fyra delar: först socialpediatrik, sedan neurobiologi, därefter kroppsreaktioner inklusive stress och till sist behandlingar. Framställningen illustreras med teckningar och fallbeskrivningar. Fördjupningstext och fallbeskrivningar presenteras oftast i faktarutor.

Boken börjar med en fallbeskrivning om Helen, 10 år, som återkommer i ett senare kapitel. Flertalet fall är prepubertala flickor. Kanske avspeglar det att prepubertala barn oftast hamnar hos barnläkare (barnmedicinare), medan strulande eller deprimerade tonåringar hamnar inom barnpsykiatrin?

Stress – framför allt negativ stress – är bokens huvudtema, som jag uppfattar det. Stress är en upplevelse av brist på kontroll, underläge och hjälplöshet, konstaterar Alfvén (sidan 90). Hans Selyes forskning får ganska stor plats. Även om det visat sig att Selye i mogen ålder var köpt av tobaksindustrin är troligen hans tidiga studier ärliga och värda att citera. Toxisk stress och katastrofstress kan gå över i psykologisk stumhet och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som genom epigenetiska mekanismer kan bli bestående. Som tur är finns »antistresshormonet« oxytocin, kärlekens och det sociala livets hormon. Även oxytocinforskningen har skadats av forskningsfusk, denna gång i Sverige, men Alfvén har klokt nog citerat egen forskning och internationell forskning. Han konstaterar att vanvård av barn tyvärr kan ge epigenetiska förändringar med bestående försämring av utsöndringen av oxytocin och därmed också av antistressfunktion och social funktion.

Medförfattarna har skrivit om bland annat skärmstress, psykosomatiska besvär hos flyktingbarn och betydelsen av fysisk aktivitet.

Det går inte att i en recension ge annat än några få exempel på innehållet i en bok skriven av tio kunniga yrkespersoner. Den bör läsas långsamt och eftertänksamt. För dem som arbetar med barn och ungdomar – läkare, sjuksköterskor, psykologer, socionomer och andra – är detta den klart bästa boken om barn och psykosomatik, och den rekommenderas varmt.

Inge Axelsson

professor emeritus, barnläkare