Nasim Farrokhnia, specialist i internmedicin, arbetar i dag som ledare – ett helt annat yrke än läkarens. Men lika viktigt och lika krävande.

Foto: SVT

I TV-programmet gick du runt med läkarväskan och tog hand om patienter ute på fältet. Har du möjlighet att träffa patienter i jobbet?

– Inte direkt. Jag är ju verksamhetschef och leder mellan 400 och 450 personer, allt från läkare och sjuksköterskor till sjukgymnaster och medicins­ka sekreterare. 

– Jag går mest civilklädd på jobbet, men någon gång i veckan brukar jag och andra chefskollegor ta på oss vita rocken och gå ut på akuten för att stötta logistiken. Akutmottagningen är inne i en förändringsprocess, och då behövs det dirigenter som håller koll på vart det tar vägen när det hettar till. 

 

Nasim Farrokhnia

YRKE: Läkare, specialist i internmedicin med stroke­inriktning, verksamhetschef för akutmottagningen på Södersjukhuset (SöS-akuten), Stockholm.

ÅLDER: 43 år.

FAMILJ: Make, två barn och tre bonusbarn.

BOR: Bromma, västra Stockholm.

AKTUELL: En av doktorerna i TV-programmet »Första hjälpen«, SVT1.

Var det så här du tänkte dig att din karriär skulle bli när du började läsa till läkare?

– Jag har alltid velat engagera mig och vara med och påverka. Jag kommer från en politiskt orienterad familj. Jag var sju år, gick i första klass, när iranska revolutionen bröt ut 1979. Min far var flygofficer och lämnade flygvapnet för han var rojalist. Åren därefter hade han en tuff period för han var politisk motståndare – och fick också fängelsestraff. Jag fick inte gå sista året i gymnasiet utan måste sitta hemma, det var väldigt jobbigt.   

– När jag kom till Sverige som 18-åring kände jag att det bara var att gasa och köra. Jag tyckte det var fantastiskt att det fanns en möjlighet att studera och utbilda mig till läkare. Jag gick med i MSF, Medi­cine studerandes förbund, det första jag gjorde på läkarutbildningen i Uppsala. Gick en facklig kurs direkt. Sedan har jag haft diverse roller i fackliga styrelser – så det var kanske inte så konstigt att jag blev erbjuden en chefsroll.

Vad driver dig som verksamhetschef?

– Man kan sitta i fikarummet på en arbetsplats och klaga utan att göra någonting åt saker. Men jag har alltid velat ha ett mandat att göra något åt saker den formella vägen, genom organisation. 

Du hälsar alla du möter i korridoren med hej och förnamn. Är det alltid så här trevligt?

– Nej, Gud vad man får skäll och kritik ibland. Men man får lära sig att det inte är mig som person kollegerna är arga på, utan funktionen. Nu har jag ett helhetsansvar och är lika mycket på sjuksköterskornas som på läkarnas sida. Man måste synka och jämka viljorna för att nå målet: bra vård till patienten.  

När blev du själv arg senast?

– Hemma, på min 9-årige son som vägrade göra sina läxor. Jag sa till honom: Förstår du inte att det finns barn som inte får gå i skolan för att det är krig, de får ingen utbildning – och du får allt gratis. Han är född och uppvuxen i Stockholm, fattar ju inte vad det är att vara flykting. Jag känner att det är min skyldighet att ge honom lite perspektiv. Att vara bortskämd är det värsta jag vet.

Känner du att du har kvar läkarens hantverk som en del av din yrkesroll?

– Läkaryrket är min profession, det som jag vilar i. Att vara chef är inte att vara läkare. Det var just därför som jag gjorde »Första hjälpen« – och vill nu gå med i »Läkare i världen«. För att ha kvar yrket och utöva det ibland.