Marina Xaba-Mokoena, lungspecialist, professor, f d minister, avnjuter sin cappuccino nära Djurgårdsbron i Stockholm. Hon är på besök i Sverige för en återträff med kurskamrater från läkarutbildningen 1966. Foto: Gabor Hont

Du är i Stockholm för att 50-årsjubilera med forna kurskamrater från läkarlinjen på KI – hur känns det?

– Det ska bli kul att möta mina gamla kurskamrater. Jag undrar om vi kommer att känna igen varandra efter så många år.

Du är sydafrikan, men talar utmärkt svenska. Varför tog du läkarexamen just i Sverige?

Min far var läkare, den tjugotredje icke-vita läkaren någonsin i Sydafrika. Han ville att åtminstone ett av hans barn också skulle läsa medicin. Jag var tredje barnet av sju, och det blev jag som till slut uppfyllde hans önskan. Jag började som sjuksköterska i Durban och vidareutbildade mig i London till ortopedsjuksköterska. Jag hade mycket bra betyg och ambition att bli läkare, så jag sökte och fick ett SIDA-stipendium för att gå en läkarutbildning på valfritt universitet. Jag valde Stockholm och Karolinska. 

Du tog examen 1973, och blev specialist i lungmedicin 1978. Då flyttade du och din man, Elliot, tillbaka till Sydafrika – varför?

– Sida-stipendiet var förenat med en önskan från givaren att jag skulle använda min läkarkompetens genom arbete i något utvecklingsland. Men jag var själv hela tiden inställd på att åka tillbaka till mitt hemland och hjälpa mitt folk. Många där dog i förtid i onödan, medellivslängden var 40-45 år, så jag kände att jag behövdes. 

Du fick ett chefsjobb på Mthatha General Hospital i den då självständiga staten Transkei, i Östra Kapprovinsen.

Jag jobbade där från 1980 till 1984, och var då Sydafrikas första svarta kvinnliga läkare i en sådan befattning. Tidningarna skrev om det till och med.  

Och 1984 fick du statschefens uppdrag att grunda en medicinsk fakultet vid University of Transkei, i dag Walter Sisulu University. 

– Universitet öppnades när landet blev självständigt 1976, men där fanns ingen medicinsk fakultet. Behovet att kunna utbilda läkare lokalt var dock mycket stort på grund av hundratals vakanta läkartjänster vid de 28 sjukhusen.

Hur kändes det att starta upp en medicinsk fakultet alldeles på egen hand?

– Nödvändigt. Barn och vuxna dog i förtid i sjukdomar som kunde förebyggas och behandlas eller vaccineras bort, om det bara funnits tillräckligt med läkare på plats. Jag bestämde att utbildningen vid fakulteten skulle fokusera på primärvård och förebyggande medicin – inte bara kurativa behandlingar. Fram till nu har närmare 2 000 läkare utexaminerats därifrån, och många är kvar och jobbar inom den lokala sjukvården.

Under Transkeis sista år som egen stat, från 1988 till 1994, var du hälsovårdsminister, tillika minister för välfärd och pensioner.

– Det var en stor ära och ett väldigt viktigt uppdrag – i början. Men det kom också kritik och grundlösa beskyllningar som man kunde ha varit utan. Jag lärde mig att goda ting kommer till stånd genom mycket möda och stort besvär.  

Efter tiden som minister fortsatte du att jobba som doktor tills du var 75 fyllda. Hur lever du i dag?

– Jag är pensionär, och tycker att jag har gjort mitt. Jag tar det lugnt hemma, går på gymnastik, hjälper till i kyrkan en hel del, för jag är religiös. Jag är sysselsatt, och jag gillar det. 

I din memoarbok »Dream fulfilled«, utgiven 2015, berättar du om ditt livsverk, samtidigt som du ger råd till unga doktorer som just ska börja karriären.

– Mest av allt önskar jag att de ska förstå att människoliv alltid kommer först, och status, ego och pengar alltid i andra hand. Bäst att inte börja läsa till läkare alls om man inte är beredd att ställa upp när som helst och finnas till hands där man behövs.

Namn: Marina Xaba-Mokoena

Yrke: professor, med dr, specialist i lungsjukdomar, f d Hälso- och Pensionsminister i dåvarande Transkei, en region i Östra Kapprovinsen.

Ålder: 78 år.

Familj: Maken Elliot, en son, en dotter och barnbarn.

Bor: Hus i East London, Sydafrika.

Aktuell: På besök i Sverige för en återträff med kurskamrater som började läkarutbildningen på Karolinska institutet 1966.