Stafettläkaren driver egen klinik i kurdiskt flyktingläger

Du är läkare i Sverige och driver en klinik i ett flyktingläger i den irakiska delen av Kurdistan. I september 2014 berättade Läkartidningen om arbetet där. Hur är situationen nu?

– I vårt läger finns det 7 500 flyktingar och 960 tält där mellan sju och femton personer bor i varje. En stor del av de boende i lägret är barn och många har bevittnat hur närstående dödas. Rädslan är en ständig följeslagare, och det blir fler och fler faser av eländigheter. Och vi kämpar mot resursbrister. Tidigare hade vi ett bageri i lägret, men det har vi fått stänga på grund av ekonomin. Men de flesta i lägret förväntar sig inte pengar. De är rädda för att bli bortglömda, och det som är viktigast för dem är deras värdighet. I lägret jobbar jag inte bara som läkare, skulle jag göra det skulle jag inte få översikt över vad som händer. Jag vill kunna se de dolda problemen och få indikationer på vad som händer i hela familjer.

Du delar din tid mellan att arbeta som stafettläkare i Sverige och Norge och arbetet i Kurdistan. Hur fungerar det?

– Jag kommer hem och jobbar två, max tre veckor. Sen åker jag ner och stannar i fyra till sex veckor, så länge pengarna räcker. I början kunde jag stanna längre, i två tre månader, men då hade vi ett bättre stöd ekonomiskt, som gjorde att vi kunde driva kliniken och bageriet. Nu är det färre som ger och jag spenderar mer och mer privat. Jag jobbar genom den frivilliga och ideella organisationen Joint help for Kurdistan.

Du var i Kurdistan när IS attackerade jesidier vid Sinjar den 3 augusti 2014. Och du var en av dem som mötte de människor som tvingats på flykt. Berätta om tiden efter det.

– Den 5 augusti åkte vi upp till gränsen vid Fish Khabour för att möta flyktingarna som strömmade ner. Det var en katastrof som ingen hade översikt över och myndigheterna förstod inte djupet av den här. Folk hade vandrat i flera dagar med extrem hetta och det fanns ingenstans att få skugga. Vi bara gick steg för steg och vi visste inte vad som skulle hända. Vi var tvungna att ge vård var som helst. De där dagarna var overkliga, vi kan fortfarande inte tro att det var så som det var. Det var väldigt hemskt och otroligt att de kunde överleva.

När du är i lägret befinner dig i ett oroligt område, känner du dig rädd någon gång?

– Jag var i Kirkenes, där jag jobbar, och satt tillsammans med en kollega och drack te. Hon frågade samma sak, och efter att ha reflekterat lite kom jag fram till att jag inte är rädd. Men samtidigt som vi satt där kom det två militärjaktplan över huset och jag tappade andan direkt. Jag blev så rädd, som om jag blev kastad in i en katastrof. Det var första gången som jag kände rädslan. Kanske för att jag inte var beredd på att höra krigets ljud i idylliska Kirkenes. Jag utsätter mig inte för onödiga faror på fältet, utan försöker att acceptera situationen och vara så försiktig som möjligt.

Hur är det att komma tillbaka från fältet?

– Det är då jag hämtar min ork och kraft, och laddar mina batterier. Jag tycker att det är jätteskönt att folk har det så bra att de kan gnälla över lillfingret. Varför kan inte alla ha det så? Varför ska vi alltid försöka dra ner de som har det bättre till det sämre, i stället för att lyfta upp de som har det sämre. Jag tycker att livet ska vara så att man har så mycket resurser, ork och tid att man kan bekymra sig för småsaker. Även om det är jobb när jag kommer tillbaka, känns det ändå som en uppladdning. Det ger mig nöje och glädje att se att folk har det bra.