Läkarstudenter i Tanzania börjar inse vikten av anestesi

Dr. Ulisubisya, vad var budskapet i talet vid Life Support Foundations symposium om global anestesi under SFAI-veckan?

– Life Support Foundation bygger på ett kunskapsutbyte mellan Karolinska universitetssjukhuset och Muhimbili National Hospital i Dar es Salaam, Tanzania. Jag hoppas att mitt föredrag om situationen för anestesi och intensivvård i Tanzania väcker intresse hos fler svenska kolleger för vidare kontakter och samarbete – och att de känner att de också kan göra en insats. 

Det råder brist på anestesiologer, inte bara i Tanzania utan i hela södra Afrika. Vad beror det på?

– I utbildningen av läkare har man inte fokuserat nämnvärt på anestesiologi, däremot låg mycket fokus på kirurgi. Inte förrän på sistone har man insett att en storsatsning på kirurgisk kompetens förutsätter en lika stor satsning även på utbildningen av narkosläkare. Gör man inte det, blir det knappast bra resultat. 

Har intresset för anestesi ökat bland läkarstudenterna på senare år?

– Läkarstudenter frågade sig tidigare vilken specialitet som skulle ge dem bästa inkomsterna efter läkarexamen. De kämpade för att få specialisera sig till exempel inom kirurgi eller pediatrik, men bara ett fåtal ansåg det värt besväret att satsa på anestesiologi. Det där förändras nu. I nuläget har vi ett 20-tal ST-läkare under utbildning i anestesiologi på det nationella sjukhuset, och vi försöker hjälpa kandidaterna att inse att anestesiologin är under expansion i Tanzania. Förutom anestesi i samband med kirurgi satsar vi nu även på medicinsk intensivvård. Läkarstudenterna börjar inse att anestesi är mycket mer än bara att sticka nålar i folk och ge dem masken. 

Du är en av 22 narkosläkare i ett land med 47 miljoner invånare. Varför valde du just den här specialiteten?

– Min pappa blev opererad och sa efteråt att någonting måste ha hänt i samband med narkosen, för han kände sig inte lika klar i huvudet som tidigare. Och när jag på tredje året i min läkarutbildning fick en lärare som verkligen kunde förmedla vikten av och finessen med anestesi, bestämde jag mig undermedvetet för att välja den specialiteten. Inte minst för att jag skulle kunna verka för att sådant som hände min pappa inte skulle upprepas. 

Träffar du patienter fortfarande? 

– Mycket sällan numera. Jag arbetar administrativt. Men ibland, när jag får en stund över, kan jag tänka att det vore trevligt att ha en patient att ta hand om. 

Du var chef för anestesi- och intensivvårdsavdelningen vid Muhimbili National Hospital 2008 när samarbetet med Sverige började. Då var ni missnöjda med hälsoministeriet, som ni upplevde inte förstod eller tillgodosåg anestesiologernas behov. Hur känner du i dag, när du själv arbetar på ministeriet?

– Resurserna har alltid varit knappa, och kommer att vara det även framöver. Det finns inte pengar till att täcka alla behov. Men medvetenheten om problemen har ökat, och anestesiologer känner sig kanske bekvämare nu, när det sitter en anestesiolog i hälsoministeriet. Problemen med återkoppling kvarstår, men jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan verka för förbättringar.