»Vårt mål är att konstruera handproteser med känsel«

Varför fick just du IFSSH:s utmärkelse?

– Handkirurgi berör komplicerade fysiologiska tillstånd som nervskador och känselbortfall. Ändå förekom mycket lite forskning inom fältet när jag började. Min ambition var att akademisera handkirurgin. Jag bidrog till införandet av experimentell forskning när det gällde kartläggning av mekanismerna vid nervskador och studerade även skadade böjsenors läkningsprocess. Vi visade att handens böjsenor – i motsats till vad man trodde tidigare – har en förmåga till självläkning utan sammanväxningar med omgivande vävnader, vilket gör att senorna kan läka och glida samtidigt. 

Två andra svenskar har fått den här utmärkelsen tidigare. Vilka var de?

– Först Erik Moberg, född 1905, den svenska handkirurgins fader kallad. Hans stora insats var att tydliggöra känselns avgörande betydelse för handens funktion. Sedan Nils Carstam (1992), elev till Moberg, senare professor i Malmö. Sveriges första handkirurgiska klinik öppnades på hans initiativ 1962. Han verkade också för att handkirurgin skulle bli en egen specialitet i Sverige (1969). Det var vi länge ensamma om i världen. 

Vad är svensk handkirurgi särskilt bra på?

– Vi har lärt oss mycket om betydelsen av hjärnans plasticitet för återkomst av funktionen i en skadad hand. Vi är i Sverige väldigt starka på att hantera nervskador i armar och händer och även ryggmärgsskador i halsryggen med åtföljande tetraplegitillstånd. Vi är duktiga på translationell forskning, det vill säga att koppla ihop laboratorieresultat och kliniska tillämpningar. Vi ligger också långt framme vad gäller ledimplantat och frakturbehandling i handen och handleden. 

Var ligger forskningens framkant inom handkirurgin i dag?

– Ett spännande fält är handtransplantationer. Någon sådan har vi ännu inte gjort i Sverige, men jag vet att det finns de som förbereder en sådan operation på sikt. Vi vet att den transplanterade handen återfår sitt tidigare representationsområde i hjärnan, och att man kan få en ganska bra känsel i den »nya« handen. Utmaningen är att förhindra avstötning och att få mottagarens nerver att växa in i den nya handens korrekta banor. 

Du är pensionär, professor emeritus, men fortfarande aktiv?  

– Vi driver ett projekt sedan många år som handlar om avancerade handproteser som man kan styra genom impulser från de muskler som finns kvar i underarmen: »tankestyrda handproteser«. Vår ambition nu är att ge känsel i sådana proteser. 

Hur långt har ni kommit i det arbetet?

– Tämligen långt, tack vare vår kunskap om hjärnans plasticitet. När någon förlorar en hand blir handens »område« i hjärnan plötsligt vakant eftersom känselimpulser från handen uteblir. Områdena strax intill, exempelvis underarmens representation, utvidgar sig, och på huden i underarmen uppkommer då en »kartbild« av den förlorade handen.  Vi har funnit att det är möjligt att identifiera den kartbilden och hitta respektive ställe för tummen, pekfingret, och så vidare. Om man har tekniken, kan man överföra till exempel ett tryck från protesens tumme till »tummen« i kartbilden. Då aktiveras tummens område i hjärnan och man får upplevelsen av naturlig känsel från en riktig tumme. 

Har du andra projekt på gång?

– Jag skissar just nu på en bok om handens nya roll i vårt digitaliserade samhälle – med minskande antal slöjdtimmar i skolan och läsplattor och sms i stället för handskrivande. Det är en debatt jag gärna deltar i.