»Jag spelade manisk patient – studenterna bara gapade«

Varför behövs forskning i med­icinsk pedagogik?

– Man tar det kanske för givet att den som fått sin medicinska examen automatiskt blir bra på att lära ut sina kunskaper. Min forskning har visat att så inte alls är fallet. I mitt hemland Kanada visar det sig att 80 procent av klago­målen på doktorer gäller dålig kommunikation. Och undervisningen av medicinkandidater har inte varit progressiv eller modern. Kommunikationen mellan lärare och studenter bör vara som kommunikationen mellan doktor och patient när den fungerar som bäst. Det är i grunden samma process.    

Hur kan man åstadkomma det?

– I andra verksamheter som driver riskfyllda processer, som flygbranschen eller kärnkraftsindustrin, ligger fokus i undervisningen på gruppin­satser. I den traditionella läkar­undervisningen däremot fortsätter specialiteterna att gå sina egna vägar. Jag som psykiater hade till exempel inte pratat med en neurolog förrän 11 år in på min bana som specialist. Samtidigt visar forsknin­gen tydligt att samarbete i team är fördelaktigt. Om personalen är tränad att arbeta i team blir omhändertagandet snabbare, intubationstiden kortare, behandlingen mer adekvat – och patienten klarar sig bättre.   

Hur arbetar du?

– Forskningen jag deltar i har lett till utvecklingen av utbildningscentra, specialutrustade för undervisning av team genom simulering av diverse scenarion. Man tränar på att hantera akuta situationer, till exempel hur man bemöter arga och hotfulla patienter eller avstyr en våldssituation. Jag tror att undervisning genom simulering kommer att vara standard i framtiden – och obligatorisk.      

Du har spridit kunskaperna, till exempel i Etiopien?

– Jag undervisar regelbundet i Addis Abeba. Där finns i dag ett simuleringscentrum som vi startade för 13 år sedan. Utbildningstekniken där bygger också på rollspel och simulering av scenarion, men utan dyra satsningar. I Kanada kan vi hyra in professionella skådespelare för att skapa de situationer som studenterna ska öva på, eller göra simuleringar med hjälp av »virtual reality«.
I Etiopien finns inte sådana resurser, men det fungerar ändå.

Hur gör man?

– Jag minns fortfarande min första simulering när jag skulle rollspela en patient med maniskt beteende. Jag gick ut och kom tillbaka med upprullade byxben och tilltufsat hår, och ställde mig på en stol och skrek. Studenterna bara satt och gapade, de kunde inte föreställa sig att en professor skulle bete sig så på en seriös läkarutbildning. Att överföra utbildningskonceptet av rollspel och simulering direkt till Afrika har varit mycket intressant.

Hur kom det sig att du blev läkare och började forska inom just det här området?

– Min pappa är tandläkare, min mamma lärare. Ett vårdproffs och en utbildare alltså, vilket leder direkt till det jag är i dag: ett vårdproffs som ägnar sig åt utbildning. Men i början var det svårt att välja mellan vetenskapen och konsten. Jag var musikalisk, spelade oboe i symfoniorkester och ville kanske satsa på det. Valde till slut medicinen eftersom jag inte ville välja bort den mänskliga kontakt som läkar­yrket ger. 

Så nu spelar du oboe bara när du vill koppla av?

– Haha, det skulle vara för stressande. Jag skulle bara tänka på hur dåligt jag spelar jämfört med förr. Nej, riktig avkoppling för mig nu är att lyssna på jazz.