Dysmorfofobi är vanligare än anorexi – ändå nästan okänt

Du är pionjär i Sverige när det gäller att studera BDD?

– I fråga om att studera före­komsten av dysmorfofobi [body dysmorphic disorder] i Sverige är nog mina studier de första i sitt slag. Jag gjorde en enkätstudie bland tusentals personer i en normalbefolkning och intervjuade sedan individer som enligt den första enkäten hade risk för att utveckla BDD. Jag undersökte också förekomsten av BDD bland patienter på hudkliniker och har även djupintervjuat 15 personer med diagnostiserad sjukdom som jag bad beskriva hur livet med diagnosen ter sig. 

Vad fick du veta?

– Många med BDD har gravt nedsatt livskvalitet, liksom ett handikapp. Men det kan finnas en rädsla att de skulle bli avfärdade om de sökte hjälp. De som drabbas upplever att de har en defekt i sitt utseende som inte är uppenbar för andra. För att få diagnosen BDD måste besvären medföra ett signifikant lidande eller en funktionsnedsättning. Det räcker inte med en allmän upplevelse av att man inte ser tillräckligt bra ut. En person som jag träffade i samband med mina studier hade inte gått ut på tre månader och stod framför spegeln i åtta timmar per dygn. Patienterna som jag intervjuade beskrev överlag att deras liv kändes som att vara i ett fängelse.    

Hur vanligt är det med dysmorfofobi?

– Inte så vanligt som högt blodtryck, naturligtvis, men vanligare än typ 1-diabetes eller anorexi. De diagnoserna känner ju de flesta till, BDD däremot är ganska okänt. Tillståndet förekom hos 1–2 procent av befolkningen i de studier som jag tittat på från andra länder, ungefär samma förekomst som jag hittade i min egen undersökning i den generella befolkningen i Sverige.

Hur blev du intresserad av BDD? 

– Under grundutbildningen 2004 skulle vi göra forskningsprojekt. Professorn som sedermera skulle bli min handledare i arbetet med avhandlingen nämnde som hastigast det här tillståndet som någonting man skulle kunna forska i. Då hade jag aldrig hört talas om dysmor­fofobi – precis som fallet är med många som jag berättar om min forskning för. Jag läste på i det magra utbud som fanns och blev fascinerad.  

Tänker du själv mycket på ditt utseende?

– Jag var på ett seminarium i Stockholm just när jag började med den här forskningen. Två terapeuter från USA pratade om BDD och skickade runt en sminkspegel vars ena sida verkar förstorande. Åhörarna fick granska huden i sina ansikten, och ytterst få fann sin ansiktshy och näsa vara alldeles utan anmärkning. Enligt terapeuterna gav det en uppfattning om hur personer med BDD kan uppleva det – en känsla av att »andra« på flera meters avstånd ser defekter och deformiteter i deras utseende lika tydligt som om de tittade i en förstoringsspegel på några centimeters håll. 

Nu har du disputerat – hur går du vidare?

– Jag gör ju ST i barnmedicin, forskningen om BDD är ett parallellspår, så att säga. Jag måste göra färdigt min ST i barnmedicin först, men jag ska också försöka att sprida kännedom om BDD genom att föreläsa. Jag har redan fått förfrågningar, och det känns lite som en skyldighet att berätta vad jag har kommit fram till i min forskning. På sikt skulle jag vilja göra nya studier, undersöka förekomsten av BDD bland män, och det vore också intressant att studera registren och titta på kopplingen mellan den här diagnosen och andra riskfaktorer, till exempel suicid