»Mitt transplantat är äldre än du«, sa patienten

Patrik Danielson, professor i anatomi, överläkare, specialist i ögonsjukdomar, har utnämnts till dekan på medicinska fakulteten vid Umeå universitet. 

Vad innebär utnämningen?

– Jag har ju varit fakultetens prodekan i tre år, så jag har en ganska god bild av vad som väntar. Jag kommer att ha mycket mer att göra och behöva ta mycket större ansvar än hittills. Men jag vill fortsätta min forskning också. Helst inte heller släppa undervisningen eller kliniken helt. Förmodligen kommer omfattningen av de senare att behöva anpassas under dekanperioden.

Vilka forskningsfrågor kommer du att driva särskilt hårt? 

– Främsta utmaningen här, som jag ser det, är att värna om den starka och internationellt konkurrenskraftiga forskning som redan finns vid fakulteten och att bibehålla och utveckla den trots stora generationsväxlingar. Jag vill också satsa på att bygga upp och förstärka forskning och forskarutbildning över hela fakulteten i en väl balanserad blandning av spets och bredd. Jag tror inte alls på »uppifrån-styrd« inriktning på forskningen, utan på den akademiska friheten. De största upptäckterna kommer av enskilda forskares driv och nyfikenhet. 

Vilken forskning är särskilt framstående hos er?

– Kanske känsligt att uttala sig om nu när man blir chef för hela verksamheten, men vi har flera starka områden. Forskning inom infektions­biologi, till exempel, är väldigt stark i Umeå. Emmanuelle­ Charpentier, som beskrev det molekylära maskineriet CRISPR-Cas som verktyg vid förändringar i DNA, är fortfarande gästprofessor hos oss. Hon är vår internationellt mest kända forskare just nu, men vi har även en stark ALS-forskning i gång, liksom forskning kring åldrandet, ämnesomsättning, hjärnavbildning etc.   

Samtidigt finns en bredd? 

– Vår medicinska fakultet har egentligen alla områden, tack vare en sammanslagning av en tidigare medicinsk fakultet, en odontologisk fakultet och en hälsohögskola. Det är alltså ett spann från vårdvetenskaperna till klinisk och odontologisk forskning samt till rent preklinisk och experimentell forskning. Många verksamheter, väldigt mångfacetterat och heterogent. 

Vad forskar du själv på? 

– Ursprungligen höll jag på med grundforskning och studerade muskelsenor och orsakerna till ärromvandling i muskel­senor. Det var temat för min avhandling. Största fyndet där har varit att klassiska neuronala substanser produceras även i bindväv och kan bidra till sjukdomsutveckling. Denna kunskap har jag sedan överfört på forskning på hornhinnan, där mönstret verkar vara detsamma. De klassiska nervsignalsubstanserna bildas även i hornhinnan och kan påverka sårläkning och ärrbildning. Min forskargrupp fokuserar på utvecklingen av ärrbildning i ögats hornhinna och de mekanismer som styr det. Syftet är att försöka förebygga synhindrande ärr vid exempelvis infektion och skada och att behandla uppkomna ärr.

Kan du berätta någon anekdot från din kliniska verksamhet?

– En gång träffade jag en patient som hade gjort en hornhinnetransplantation någon gång på 1970-talet. Det första han sa efter att jag presenterat mig var att han minsann hade »googlat« på mig före besöket och konstaterat att hans hornhinnetransplantat, som jag skulle kontrollera, var äldre än jag. Jag har vant mig vid den utmaning som det innebär att vara relativt ung – och inte sällan yngst av alla. Ibland är det en fördel, ibland en svårighet.