Olivia Kiwanuka, läkare med särskilda kunskaper i vildmarksmedicin, delar med sig av sina kunskaper i en bok skriven för vårdproffs såväl som lekmän.

 Foto: Susanna Forsell

För vilka läsare skrev du boken?

– För alla som vill ge sig ut i vildmarken – på allt från dagsturer till lite längre expeditioner i fjällen, längs vandringsleder eller i nationalparker. Boken är inte riktad särskilt till sjukvårdspersonal, men det står lite mer i den än det man får lära sig om vildmarksmedicin under läkar- och sjuksköterskeutbildningarna.

Varför just detta ämne?

– Resor i vildmarken är mitt stora intresse. 2013 grundade jag företaget Adventure Medicine Sweden och började dels arbeta som expeditionsläkare, dels leda utbildningar om medicinska åtgärder i olika vildmarksmiljöer där man befinner sig mer än en timmes transport från etablerad sjukvård. Jag skrev teorikompendier för kurserna, och till slut insåg jag att jag hade material till en bok som jag kände saknades.

Ditt bästa tips till vildmarks­resenärer?

– Att tänka efter före. Försöka gardera sig för saker som kan inträffa i den miljö dit man ska. Höjdsjuka, nedkylning, skavsår …

Var du ofta ute i vildmarken som barn?

– Jag är uppvuxen i Västerås och Uppsala – ingen i min familj var speciellt naturintresserad. Jag var 20 år när jag gjorde min första vandring. Tillsammans med en kompis, nästan lika oerfaren som jag, gick vi från Abisko till Kebnekaise, ungefär nio mil. En ganska eländig vandring i tre dagar, med packning på 25 kilo var. Men sedan när vi gick uppför Kebnekaise, och hade jättetur med vädret – då kände man en genuin lyckokänsla. Och den känslan får jag fortfarande varje gång.

Vilka expeditioner har du deltagit i hittills?

– Jag har varit på Borneo några vändor, och i olika delar av Afrika. Ett par gånger i tjänsten på Kilimanjaro, och så deltog jag i en expedition till Kirgizistan och Kina med National Geographic. Jag har varit i Nepal och sammanlagt ett par månader på Svalbard.

Fick du användning för din kompetens som läkare?

– På samtliga expeditioner som gick till höga höjder har jag behövt evakuera. I bergen i Kina hade vi ett höghöjds­förorsakat lungödem som krävde evakuering. Också på Kilimanjaro, redan på 3 800 meters höjd, drabbades en person av allvarligt lung­ödem. Hennes syremättnad sjönk till under 55–60 procent – jämfört med 100 procent som man helst vill ha på havsnivå. Problemet var att det hade hunnit bli mörkt ute då hon blev dålig, och vi befann oss ett par timmars klättring ovanför evakueringsstället där helikoptern kunde landa. En räddningsaktion skulle ha riskerat säkerheten för dem som räddar. Alltså fick man portionera ut syrgasen och sitta vak en hel natt tills det blev ljust nog att börja klättra ner. Det var dramatiskt eftersom vi hade begränsad mängd med syrgas som skulle räcka till alla.

Vart går nästa expedition?

– Närmast är det semester som gäller. Jag åker till Åre en vecka och sedan ska jag till Egypten och dyka.

Du siktar på att bli kirurg?

– Trauma intresserar mig. Den där plötsliga övergången från väldigt friskt till väldigt sjukt som man måste hantera. Det är en utmaning att förstå skadeförloppet och tvingas tillämpa både kirurgiska och fysiologiska kunskaper för att klara situationen. Under utbildningen var jag på utbyte i Johannesburg, Sydafrika, och AT gjorde jag bland annat i Mexiko, på en traumaplacering. Min doktorsavhandling handlar om kronisk neuroinflammation vid traumatisk hjärnskada.

Namn: Olivia Kiwanuka

Yrke: Leg läkare 2014, Diploma in Mountain Medicine, dykläkare (certifierad av Försvarsmakten), läkare på kirurgkliniken, Södersjukhuset, Stockholm.

Ålder: 31 år.

Familj: Gift.

Bor: I lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Aktuell: Har nyligen gett ut boken »Vildmarksmedicin«.