»Jag ville göra något litet för att kompensera för orättvisorna«

Ludvig Bolinder, ST-läkare i infektionsmedicin, är ledig från sin ordinarie tjänst på Karolinska universitetssjukhuset för att arbeta för Läkare utan gränser. Nyligen kom han
hem från uppdrag i Kongo-Kinshasa.

Vad gick senaste uppdraget ut på?

– Under tre månader arbetade jag i ett rörligt insatsteam, Pool d’Urgence Congo (PUC). Uppdraget var att övervaka incidensen i hela landet av vissa infektionssjukdomar som mässling, kolera, gula febern, meningit med flera, och att intervenera när incidensen nådde gränsen för epidemiska utbrott, dels genom att behandla de sjuka och dels genom att förebygga ytterligare spridning. 

– Mest jobbade vi med mässlingen, eftersom det pågår en så gott som nationell mässlingsepidemi i Kongo just nu. Sedan förekommer utbrott av kolera längs i stort sett hela Kongofloden. Det inträffade också ett utbrott av ebola under tiden jag var där.

Hur hanterade ni det?

– PUC-teamet som jag var med i hade ansvaret bara i början av utbrottet. Det konfirmerades en torsdag, och redan på fredag förmiddag så skickade PUC dit ett stort team. Alla resurser måste sättas in med väldigt kort varsel och det var nätt och jämnt att man klarade av situationen. Senare kom förstärkning från MSF:s »emergency pool« i Bryssel för att jobba med ebola-utbrottet.

Hur kom ni till det mässlingsdrabbade området där du arbetade?

– Först flög vi i ett litet FN-plan från Kinshasa till den regionala provinshuvudstaden. Därifrån färdades vi i båtar tillverkade av urgröpta trädstammar uppströms på Kongofloden och in i ett biflöde. Det tog två dagar, natten tillbringade vi under stjärnorna längs floden. Området vi arbetade i var nästan lika stort som Belgien – en enormt otillgänglig region. Det fanns inga vägar, bara skogsstigar, där man i vissa fall kunde köra med lättare motorcyklar. Men långa sträckor kunde man bara färdas genom regnskogen till fots.

Var det farligt att arbeta där?

– Personligen kände jag mig aldrig hotad eller orolig, även om vi upplevde en del incidenter. I byn där vi vistades blev det till exempel våldsamma upplopp, men aggressionerna var riktade i första hand mot den enda statliga institutionen på plats, valmyndigheten. En mer påtaglig risk är där­emot att insjukna i en allvarlig sjukdom i ett så otillgängligt område. Vi var två läkare av 35 personer i insatsteamet och vi hade även ansvar för hälsoläget bland personalen. Ungefär 80 procent av personalstyrkan hade malaria. 

Varför började du arbeta för MSF?

– Jag tror att det är av samma orsaker som för de flesta som väljer att arbeta humanitärt. Dels för att jag har haft turen att födas i ett välordnat och tryggt land, med stora valmöjligheter i livet, fått vara frisk och utbilda mig gratis, medan människor på annat håll är hänvisade till att födas, leva och dö i en och samma by, värma sitt vatten över öppen eld, riskera sjukdomar och ha dålig tillgång till sjukvård. Att arbeta humanitärt är en insats, om än så liten, för att jämna ut orättvisorna något. Och dels ville jag göra nya erfarenheter, utmana mig själv, hitta nya sätt att arbeta. 

Vart bär det hän nästa gång?

– Det vet jag faktiskt inte. Jag är »stand-by« just nu. Inför uppdraget i Kongo fick jag veta vart och när jag skulle åka bara några dagar före avresan. I det här arbetet måste man vara enormt flexibel, hela tiden, på alla möjliga sätt. 

Sedan den här intervjun gjordes har Ludvig Bolinder hunnit åka vidare till Etiopien, i gränstrak­terna mot Somalia. »Här råder en långvarig torka, som fått till följd att människor lämnat sina hem och samlats i internflyktingläger, med hög prevalens av akut malnutrition och utbrott av smittsamma sjukdomar«, skriver han i ett mejl.