»Den stress som jag ibland kan känna är en positiv känsla«

Ardavan Khoshnood, ST-läkare i akutsjukvård på Skånes universitetssjukhus i Lund, arbetar inte bara heltid som läkare. Han ägnar minst lika mycket tid åt sina andra intressen på akademisk nivå. 

Du har akademiska meriter i kriminologi, underrättelseanalys och statsvetenskap och har dessutom varit aktiv politiker.  

– Jag är född i en ganska politisk familj, så det var självklart att jag hamnade i politiken. 

– Efter en kort tur i moderaterna gick jag med i KD och var aktiv i såväl partiet som i ungdomsförbundet. Nu har jag dock trappat ner politiken eftersom jag vill satsa mer på min forskning och mina akademiska projekt.

Vad handlar dina forskningsprojekt om?

– Vi studerar myokardskade­markören troponin och arbetar med data från en stor databas i samverkan med Danmark. Vi undersöker EKG-förändringar i samband med akut koronärt syndrom. Vi har också ett projekt på gång om skottskador. Inom kriminologin sysslar jag just nu med flera projekt parallellt; det gäller dels mord och dråp, dels våldtäkter. Snart kommer vi även ut med en  bok om brottslighet i Malmö. Vad underrättelseanalysen och statsvetenskapen beträffar förbereder jag ett manuskript gällande de olika underrättelsetjänsterna som är aktiva i Iran. 

Du har iransk bakgrund?

– Vår familj kom till Norge när jag var 6 år och flyttade till Sverige när jag var 17. I en iransk familj är det liksom förutbestämt att man ska läsa medicin, men min plan från början var att läsa juridik och politices magisterprogrammet – och kombinera dessa två och ta mig in i åklagarmyndigheten. Samtidigt har jag alltid haft ett gediget intresse för människokroppen, och chansade att söka in på läkarlinjen. Jag kom in, men sa redan då till mig själv att jag skulle göra allt det andra som jag gillar också. Jag läste in kriminologin, underrättelseanalysen och statsvetenskapen – tog min master i det ämnet här­om månaden. 

Hur hinner du med allt? 

– Jag har ju inget liv, brukar jag skämta. Men egentligen handlar det ju om prioriteringar. Jag har ännu ingen familj och kan se till att använda dygnets 24 timmar väldigt effektivt.  

– Jag går upp vid sjutiden, är på jobbet från 8 till klockan 15 eller 16. Då går jag hem och jobbar med flera olika projekt parallellt, tar det som just är viktigast – fram till klockan 3 på morgonen, då jag lägger mig. Det blir nästan aldrig tidigare. 

Vad tror du som läkare om att pressa kroppen så?

– Kroppen är bra på att reglera sömnbehovet själv. Den kan bygga upp en »sömnskuld«, som jag sedan hämtar in på helgerna när jag inte behöver gå upp klockan sju. Och den stress som jag kan känna då och då upplever jag som en positiv känsla eftersom jag känner att min enda egentliga plikt är att göra ett bra jobb för mina patienter. Allt det andra gör jag bara för att jag tycker att det är roligt. Allt är frivilligt, inga deadlines stressar mig. 

Hur tänker du dig din fortsatta karriär inom medicinen?

– Jag disputerade 2017 och hoppas som färdig specialist arbeta 50–50 med forskning och klinik. Jag är särskilt intresserad av att utveckla arbetet med traumahandläggningar, misshandelsfall, penetrerande våld och så vidare, efter­som det också har en kriminologisk anknytning. Akutläkaren träffar ju offren, ibland också gärningsmännen, och i samband med skador från skottlossning och penetrerande våld är det mycket intressant för både kriminologen och underrättelseanalytikern att få veta vilka som skadats, vad de har för typ av skador och vad dödsorsaken är. Men vem vet – kanske hamnar jag någon helt annanstans.