»Vi opererar alla vi hinner, helt enkelt«

Plastikkirurgen Malin Hakelius från Uppsala har opererat personer med medfödda ansiktsmissbildningar, framför allt läpp-, käk- och gomspalt, inom ramen för Operation Smile, en ideell verksamhet grundad 1982.

Hur kom du i kontakt med Operation Smile?

– Jag är allmänkirurg från början, blev färdig plastikkirurg 2000, och arbetar nu med subspecialiteten LKG-kirurgi (läpp-, käk- och gomspalt) inom den offentliga plastikkirurgin. Jag opererar så gott som bara barn. Operation Smile (OS) startade i Sverige 2010, och när jag blev tillfrågad om att vara med tackade jag ja direkt. 

Vad är det som fascinerar med dessa uppdrag?

– Jag blev läkare för att jag ville jobba utomlands, helst i resurssvaga länder. Som liten tittade jag på tv-serien »MASH«, om ett fältsjukhus under Koreakriget. Det blev min dröm att jobba på ett sådant sjukhus. Ute på uppdrag nu får jag alltid den där känslan att min insats faktiskt åstadkommer förändringar till det bättre för folk. I Sverige finns alltid kunniga ersättare, men ute på OS-uppdrag vet jag att barnen troligen inte skulle få någon behandling om inte vi var på plats.

Ni uppnår fantastiska resultat?

– Det är plastikkirurgisk teknik, inte magi. Som plastik­kirurg använder man kirurgis­ka tekniker för att flytta vävnad från ett ställe till ett annat, för att återställa defekter orsakade av missbildningar, tumörer, trauma eller annat. Det är vad vår specialitet går ut på. Vid gomspalt handlar det om att flytta på musklerna, för målet är ju att barnet ska kunna få ett normalt tal. Här hemma opererar jag ofta barn som är 3–6 månader gamla, men ute på uppdrag är patienterna minst ett år. Det är på grund av säkerheten; om barnen är för små är narkosen en stor riskfaktor, för ute på fältet saknar vi tillgång till intensivvård och annan avancerad vård.   

 Hur väljer ni ut patienterna?

– Barn är högre prioritera­de, men vi opererar vuxna också, ja alla vi kan. Det finns ett enormt behov i de flesta resurssvaga läder. Läpp-, käk- eller gomspalt är vanligt: cirka 2 på 1 000 föds med tillståndet, oavsett hur rikt hemlandet är. Vi opererar alla vi hinner, helt enkelt.

Följer ni upp patienterna?

– Alla nyopererade får komma på återbesök innan vi lämnar ett ställe. Sedan kommer vi alltid tillbaka inom 6–12 månader, och alla patienter erbjuds då uppföljning, men många har inte möjlighet att komma. De har inte råd med resan, eller så fungerar allt och de väljer att avstå.  

Någon patient du särskilt minns?

– Nazifa Sherab, en flicka som jag opererade i Etiopien, kommer jag ihåg särskilt. Jag häl­sade på hemma hos henne, träffade hennes föräldrar och syskon. Hon var med i en av våra dokumentärer. Annars opererar man liksom på löpande band. Sorgliga minnen har jag av barn som är döende av svält, med föräldrar som vill att vi ska operera – utan att vi kan göra det eftersom barnen är för undernärda. De skulle inte klara påfrestningen av ingreppet. 

Hur länge varar ett uppdrag?

– Två veckor. OS ordnar ungefär 150 uppdrag per år i 40 olika länder. Jag har varit ute i Sydamerika, Afrika och Indien, tolv gånger totalt. Vi volontärer arbetar ideellt, utan lön, på vår lediga tid. OS betalar resan och boendet, ofta i enklare hotell.  

Hur länge fortsätter du?

– Det här är en viktig uppgift i mitt liv, så jag kommer nog aldrig att vilja sluta. Mina patienter här hemma drar också nytta av mina uppdrag. Att träffa och behandla så många patienter med så många olika spaltmissbildningar har ökat min kunskapsnivå enormt.