»Det är stora skor att fylla för den som vill bli läkare«

Artisten och låtskrivaren Anna Bergendahl – tjejen med de röda Converseskorna – vann den svenska finalen av Melodi­festivalen 2010. Hon skriver och ger fortfarande ut ny musik men nu har hon, som hon själv säger, »extra stora skor att fylla«. Anna Bergendahl har nämligen kommit halvvägs på läkarprogrammet i Örebro.

Hur länge har drömmen om att bli läkare funnits?

– Den drömmen har jag haft ända sedan jag var liten. Min pappa är läkare (Henrik
Bergen­dahl, narkos- och smärtläkare, bland annat på Södertälje sjukhus, red anm) och han har varit en stor förebild. Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde honom säga »i dag var en riktig skitdag« när han kom hem från jobbet. Det är en stor inspirationskälla.

Du var förstås duktig på naturkunskap i skolan? 

– Nej, faktiskt inte. Jag är i grunden språkmänniska, och gillar att diskutera samhällsfrågor och politik, så på gymnasiet läste jag samhällsprogrammet. När jag bestämt mig för att söka läkarprogrammet gick jag naturvetenskapligt basår, och ändå tog det sju försök på högskoleprovet innan jag kom in. Vid första försöket fick jag bara 0,3 på den matematiska delen. Men jag var väldigt motiverad och lyckades höja mig tillräckligt, och var jättelycklig när jag kom in. Det var en stor dag.

Nu har du kommit halvvägs i studierna, är du fortfarande lika lycklig?

– Motiverad är jag, men jag sitter inte kvar på ett rosa lyckomoln. Det kan kännas tungt att plöja igenom 1 000 sidor molekylärbiologi. Men jag älskar den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU). Att träffa patienter, höra deras historia och att försöka klura ut det medicinska problemet är det roligaste med utbildningen. I de stunderna är det precis som när jag är i studion. Då tittar jag inte på klockan. Tiden bara flyger iväg.

Vet du redan nu vilken specialitet du ska välja?

– Absolut, jag vill bli narkos­läkare. Då får man jobba brett, till exempel med akutvård, trauma eller intensivvård. Jag känner att jag är som mest fokuserad när det är på liv och död, när det handlar om att se till att patientens andning och övriga vitala parametrar fun­gerar. Jag tror att jag kommer att få samma adrenalinpåslag där som inom musiken av att jag ska in och göra det jag ska, och vara helt fokuserad på uppgiften under en kort tid. Men sedan vet jag ju inte hur jag kommer att reagera när jag har ett liv i mina händer. Det kanske dyker upp några hjärnspöken …

Du pluggar på ett tufft högskoleprogram och har samtidigt en musikkarriär som tagit fart på nytt; hur klarar du att mota hjärnspöken och samtidigt hålla båda dina drömmar vid liv?

– Jag jobbar hårt för det. Det blir 40 timmar plugg i veckan och så förlägger jag musiken
till kvällarna. Det fungerar, men det sociala livet med vänner och min sambo blir så klart lidande.

Då verkar det inte så konstigt att du i början av studierna drabbades av panikångest inför tentor. Vad har du lärt dig av det?

– Att det är viktigt att prata om ångesten och inte känna skam. Det är fruktansvärt att så många unga människor lider av psykisk ohälsa – särskilt unga kvinnor – och att depression och självmordstankar är vanligare bland läkarstudenter än andra studentgrupper. Men det är kanske inte så konstigt. Vi har stora skor att fylla för att bli färdiga läkare, och presta­tionshets och elitistisk strävan gör att vi hela tiden »står på tårna«. Det är viktigt att universiteten tar krafttag mot den psykiska ohälsan hos läkarstudenter. Man bör satsa på förebyggande insatser, men även erbjuda hjälp hos psyko­log eller kurator för att i tid kunna fånga upp och ge stöd till individen.