En bok om ett omskrivet sjukhuskomplex. Författaren och medicin­professorn Johan Frostegård har glimten i ögat då han beskriver en arbetsplats som liknar hans egen.

Foto:  Anna Frostegård

Johan Frostegård, medicinprofessor, forskare och författare, har just publicerat romanen »Det nya sjukhuset« – en satir om en satir, enligt P C Jersilds recension i Läkartidningen.

Vad fick dig att skriva boken?

– Centrala delar av den lite märkliga storyn kom jag på bara, vid ett tillfälle. Sedan har det hela byggts till och byggts ut på olika sätt. Jag har skrivit böcker i 30 år, under hela min yrkesverksamma tid som forskare och läkare. Jag började med att skriva romaner, och nu tyckte jag det var kul att prova igen. Shakespeare säger i Hamlet att skådespelarkonstens syfte »från första stund har varit och alltid ska förbli att hålla upp en spegel för naturen – att låta godheten se sitt ansikte och ömkligheten sin sanna bild, och att visa samtiden ett porträtt av dess väsen och gestalt«. Romanformen kan också fungera som ett slags spegel och även modell för den verklighet som man vill begripa och skildra. Ibland kan man säga mer om samhället med en roman än med avhandlingar och diverse ekonomiska och samhällsvetenskapliga artiklar, tror jag.

 Är det svårt att skriva en satir där verkliga personer kan känna sig karikerade?

– Strindberg skrev en mycket elak bok, »Svarta fanor«, där han har en central figur: Lille Zachris, som alla uppfattade som en viss författare, af Geijerstam. Men det sägs att Lille Zachris liknar Strindberg själv mer än någon annan. Man kan påminna sig Fritiof Nilsson Piraten, som sa om folk som tog åt sig av den allra minsta antydan att »man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad«. Själv tycker jag inte att det finns karikatyrer i min bok.

Vilket allvar finns bakom din uppsluppna ton?

– Ett stort allvar. Jag tycker att debattklimatet i Sverige i dag har blivit trist och väldigt polariserat. Det finns inte mycket utrymme för kritisk reflexion och tvivel, utan det mesta är svartvitt. Även i sjukvården finns det stora problem, som jag skrivit om i min nyutkomna essäbok »Försjunken i Goethe och andra essäer«. Här lyssnar man inte på professionen, utan vården styrs av byråkrater och politiker utan större insikter. Administrationen ökar allt mer, och många läkare känner nog att det runt sjukvårdens naturliga centrum, patient–läkarmötet, har byggts en väldig överbyggnad, och många skulle vilja krypa ut ur överbyggnadens undre delar så att denna överbyggnad fick klara sig på egen hand. Ett sätt att hantera allt detta, tänkte jag, skulle kunna vara att försöka sig på humor och satir. 

Hur jobbar du till vardags i dag? 

– Jag gör lite inhopp som kliniker ibland, men inte så ofta. Jag arbetar helt övervägande som forskare och sysslar sedan länge med immunsystemets betydelse för åderförkalkning och sammanhängande hjärt–kärlsjukdomar, som bland annat hjärtinfarkt och stroke. Det finns även kopplingar och gemensamma nämnare vid reumatiska sjukdomar, inte minst systemsjukdomar som SLE. Vi har kunnat påvisa att det så kallade naturliga immunsystemet kan vara skyddande och har lagt fram en hypotes enligt vilken många har för låg aktivitet i detta, vilket ökar risken för kronisk inflammation samt för åderförkalkning och SLE. Ett exempel är antikroppar mot fosforylkolin – anti-PC – ett litet fettämne som finns både på döda celler och på oxiderade, härskna fetter; typiska komponenter i åderförkalkningsplacket. Vår förhoppning på sikt är att utveckla ett vaccin med PC.  

Vilket är roligast att vara: medicinare eller författare?– Både och! Om jag måste välja. Men sådana saker vet man sällan innan man på allvar måste bestämma sig.

Namn: Johan Frostegård.

Yrke: Professor, specialist i internmedicin och reumatologi, forskare, författare.  

Ålder: 59 år.

Familj: Gift, har fyra barn.

Bor: I Stockholm.

Aktuell: Har just gett ut boken »Det nya sjukhuset«, en satirisk roman om ett riksbekant sjukhuskomplex nära Stockholm.