»Familjen betraktas som resurs för patientens återhämtning«

Anna Serafin, barn- och ungdomspsykiater i Örebro och 2018 års mottagare av Cullbergstipendiet från bokförlaget Natur & Kultur, berättar om studieresan till Norge som stipendiet hjälpte henne att förverkliga.

Hur fick du uppslag till projektet?

– För många år sedan arbetade jag på Beckomberga sjukhus på en avdelning för unga patienter med schizofreni­diagnos. De var öppet psykotiska men också utåtagerande och farliga; de var dömda till psykiatrisk vård. Jag frågade mig om de där patienterna
skulle hamnat på en sådan avdelning om de hade fått en mer optimal behandling redan tidigt i sjukdomsförloppet. Det har genom åren funnits ett stort intresse för problemet runt om i världen, till exempel på Bispebjerg hospital i Köpenhamn där jag jobbade i slutet av 1990-talet, bland annat med att göra kliniska bedömningar av unga patienter för Opus, ett projekt som bland annat tog fasta på betydelsen av jobb och utbildning som inslag i rehabiliteringen. Jag fick också höra talas om Tips, en liknande verksamhet i Stavanger, Norge, och sökte stipendium för att åka dit och se hur det arbetet fungerar. 

Blev det en lärorik erfarenhet?

– Jag blev grundligt bekant med Tips-projektet, som inbegriper omfattande forskning inklusive vetenskapliga pub­likationer och även doktorsavhandlingar. Data bekräftar nyttan med att aktivt upptäcka unga som riskerar att utveckla psykos. Det förkortar tiden då de går obehandlade och bidrar till effektiv behandling, rehabilitering och stöd. Sådana insatser förbättrar i sin tur prognosen. Tips satsar mycket på jobb och utbildning i rehabiliteringsprocessen. Familjen betraktas som resurs för patientens återhämtning samtidigt som familjen själv anses behöva stöd i den kris som uppstår på grund av den unga familjemedlemmens symtom och lidande.

Du har arbetat i flera länder?

– Jag är från Polen, där jag fick min grundutbildning. Till specialist utbildade jag mig dels i Polen, dels i Danmark, dels i Sverige. Det är andra gången jag arbetar i Sverige. Svarade på en annons 2012 i just Läkartidningen och fick jobbet på Universitetssjukhuset Örebro. 

Vad siktar du på närmast, professionellt och privat?

– Mitt andra intresse är kreativt skrivande. Jag har skrivit flera böcker tillsammans med mina unga psykiatriska patienter i mitt föregående jobb i Polen. Någon kanske skrev i brevform till sin pappa, som aldrig orkat prata med sitt barn. Någon skrev hur det kändes att vara en liten flicka när det förekom mycket alkohol hemma. Eller om en enorm längtan efter kärlek som aldrig kommer. Eller dikter om meningslösheten, att inte räcka till, eller filosofiska reflexioner om universum. Men också texter om glada stunder. Böckerna kom ut i mycket fina utgåvor, vi jobbade mycket med den grafiska utformningen också. 

Blir det fler böcker? 

– Nästa bok hoppas jag kunna skriva tillsammans med mina nuvarande patienter. Jag ser ett tydligt värde i att använda kreativitet i behandling och mera generellt i utvecklingen av både våra patienter och oss själva. Just nu håller jag på att samla mina egna ­haikudikter som jag har skrivit genom åren. I haiku kan man verkligen med bara ett fåtal stavelser beskriva de allra största händelserna, uttrycka de djupaste känslorna.

Vill du ge ett smakprov? 

– De flesta har jag skrivit på polska. Att översätta dem till svenska är svårt eftersom det är flera regler som gäller, till exempel ska en haiku innehålla exakt 17 stavelser och det måste stämma. Men på sistone har jag försökt skriva även på svenska, och en som jag kallat »Vårkänsla« kanske passar just nu:

ljussoliga ägg                                                              

världen doftar påskliljor …

Lust återuppstår