»Nya abortlagen är första steget – nu kan vi gå vidare«

Fernanda Machungo, specialist i obstetrik och gynekologi i Maputo, visade vetenskapligt att tillgång till laglig abort räddar liv. Hennes forskning bidrog till ny lagstiftning i Moçambique som gör aborter lagliga till och med tolfte graviditetsveckan.

Du presenterade dina rön redan 1997? 

– Studien var en del av min doktorsavhandling, som jag försvarade 2003. Då sa jag till min handledare, Staffan Bergström, att jag hoppas få leva tillräckligt länge för att uppleva att abortlagstiftningen ändras i Moçambique. När det hände 2015 sa jag mig själv: »Okej, den nya abortlagen är första steget, nu kan vi gå vidare.« 

Du disputerade i Sverige? 

– Jag blev färdig läkare i Moçambique 1973. Det var under kolonialtiden, innan landet blev självständigt. Jag började tjänstgöra som allmän­läkare på ett sjukhus i Lissabon, Portugal. Men eftersom jag var politiskt aktiv på den tiden åkte jag snart tillbaka till Moçambique för att ansluta mig till befrielsefronten Frelimo. Jag var i armén och hjälpte till att bygga upp hälso- och sjukvårdsministeriet efter självständigheten. Den tiden glömmer jag aldrig eftersom det som då skedde var mycket, mycket viktigt för mig. Vi trodde på framgång och inspirerades av vår president, Samora Machel, som var sjukvårdskunnig och särskilt intresserad av hälsofrågor. Jag var chef för departementet för hälso- och sjukvård och verksam i den befattningen fram till 1981. Då åkte jag till Uppsala för att ta specialistexamen i obstetrik och gynekologi. 

Varför började du forska kring just aborter?

– Som kliniker och specialist på Maputo Central Hospital såg jag många gånger hur unga kvinnor, men också äldre, kom in med allvarliga komplikationer till följd av aborter utförda utanför sjukhuset. Jag tog hand om dem, men flera var skadade för livet: sterila, med alla de katastrofala följder som sterilitet får för en kvinna i Afrika. Några av kvinnorna dog. Det var ett stort problem och vi kände att vi måste göra någonting för att kvinnor skulle kunna erbjudas säkra aborter i de fall ett sådant ingrepp var nödvändigt. Vi skulle ta fram vetenskapligt hållbara fakta för att rikta politikernas uppmärksamhet på det här problemet. Vi beslöt att jämföra dödlighet och and­ra parametrar vid säkra legala aborter på sjukhus, kontra osäkra illegala aborter utanför sjukvårdssystemet. 1997 presen­terade vi våra resultat. 

Ledde rönen till snabb förändring? 

– Det tog många år. Inte förr­än jag hade disputerat i ämnet började budskapet spridas i flera nätverk, till exempel genom organisationer för sexual­upplysning och kvinnohälsa och med hjälp av workshoppar organiserade av sjukvårdsministeriet. Jag blev intervjuad i medier, radio, tv. Vi förankrade budskapet hos kvinnliga
parlamentsledamöter och hoppades att de skulle föra det vidare i parlamentet. Ibland var det svårt att få stöd för vår sak på grund av religiösa eller andra traditionsbaserade värderingar, men efter nästan 12 års informations- och mobiliseringsarbete fick vi lagändringen till stånd. Utmaningen i dag är sexualrådgivning och informationskampanjer i landsorten som förklarar för kvinnorna vilka rättigheter de har gällande abort. Naturligtvis anser vi inte att abort ska användas som ersättning för preventivmedel – därför görs utbildningsinsatser i dag för att våra kvinnor och tonårsflickor ska lära sig att man i första hand måste använda preventiv­medel.  

Hur arbetar du i dag?

– När jag pensionerades från sjukvårdsdepartementet ville jag inte bara sitta hemma och göra ingenting. Jag jobbar nu på en privat mottagning. Men det är inte lika spännande som att arbeta inom den allmänna sjukvården, där man kan forska och rädda liv och verkligen känna att man gör en insats.