»Skräcken för antibiotikaresistensen finns alltid där«

Jacob Rasmussen, nyutexaminerad läkare, är nyligen hemkommen från Uganda där han inom ramen för sitt examensarbete studerade antibiotikaanvändningen vid behandling av patienter med lunginflammation. 

Varför göra examensarbete i Uganda?

– Jag ville skriva någonting om antibiotikaresistens eftersom det problemet är en av de stora globala utmaningarna i vår tid. Det blev Uganda därför att jag hade vänner som hade varit där och jag blev intresserad av att veta hur man hanterade antibiotika där. 

Hur gick arbetet till?

– Vi var fem läkarstudenter från Göteborg som åkte till Uganda, var och en med sitt projekt. Universitetet hade en handledare på plats som stöttade oss i praktiska ting, samtidigt som jag fick stöd hem­ifrån av min svenska handledare, infektionsspecialisten Gunnar Jacobsson. Jag arbetade på ett litet sjukhus utanför Kampala, på akutmottagningen. Alla möjliga diagnoser kom till det sjukhuset, där fanns mödravård, hiv/aids-mottagning och även en tandläkar­klinik. Kön av patienter kunde ibland bli ringlande lång. En eller två läkare skötte mottagningen, proffsigt och effektivt, och bedrev bra vård trots mycket knappa resurser. Jag var där för att studera i vilken grad man följde de lokala nationella riktlinjerna för antibiotikabehandling av lung­inflammation.

Vad blev resultatet?

– Jag fann att följsamheten till riktlinjerna inte var så hög. Ganska ofta använde man breda antibiotika. Jag studerade också hur lunginflammationen diagnostiserades och kunde konstatera att diagnosen i stort sett ställdes bara på anamnesen plus en lättare undersökning. Man använde inte stetoskop, vilket ju är en självklarhet i Sverige. Det fanns ingen tillgång till röntgenundersökning, och utvärderingen av blodprov var i princip begränsad till frågan om malariaindikation eller inte. Vården var alltså resursfattig, vilket också fick bli en av mina slutsatser i examensarbetet. 

Var jobbar du i dag?

– På Södra Älvsborgs sjukhus som underläkare på medicin­klinikens hjärtmottagning. Jag hade tidigare jobbat i Borås som sommarvikarie, så det var ganska lätt att få jobb här när jag blev färdig med läkarutbildningen nu i januari. Jag håller på och söker AT-tjänst just nu, men att få en sådan i Göteborg med omnejd verkar något knivigt. Jag bor i Göteborg och pendlar nu till Borås varje dag.

Siktar du på att bli infektionsspecialist?

– Det, eller akutmedicinare. Jag hyser en skräckblandad fascination för infektionsmedicin eftersom skräcken för antibiotikaresistensen alltid finns där under ytan. Ämnet borde bli betydande i framtiden. Det finns ju så många dystopiska studier. En sådan studie siar till exempel om en global dödlighet på 10 miljoner fall per år på grund av antibiotikaresistens om 30 år. Det skulle vara spännande att arbeta med att få bukt med resistensproblemet.  

Vad gör du när du inte jobbar som doktor?

– Jag har en jättetrevlig odlingslott sedan ett par år, delar den med några vänner. Den ligger nära där jag bor, och jag försöker vara där så mycket som jag kan. Det är en ynnest att ha tillgång till en plätt jord när man bor i lägenhet inne i stan. 

Vilken är din praktgröda?

– Potatis. Vi satte dem gans­ka nyligen, får se om de har klarat sig med tanke på allt hagel som kommit i Göteborg på sistone. Och så grönkål – en magnifik växt, och god att äta. Jag gillar också att lyssna på poddar. Podden är pendlarens bästa vän. USA-podden på Sveriges radio är favoriten. USA:s politik just nu är så otroligt fascinerande – och skräckinjagande på samma gång, lite som antibiotikaresistensen.