»Jag vill få beslutsfattare och politiker att börja fundera«

Morten Saksø, ST-läkare i infektionsmedicin, föreläser på Läkaresällskapet och i riksdagen om utmattningssyndrom och berättar hur han hanterade situationen när han själv blev drabbad.

Vad är bakgrunden?

– Jag blev sjuk 2016. Men redan under 2015 kände jag tilltagande symtom på stress. Huvudvärk, hjärtklappningar och sviktande minne dominerade. Ändå försökte jag jobba på som vanligt, hade svårt att sätta gränser och säga nej till att ta på mig extrauppgifter. Samtidigt hade jag hela tiden känslan att inte räcka till, vare sig på jobbet eller hemma. Jag blev extremt ljuskänslig. Blev sjukskriven i januari 2016, några månader i taget. Men redan på sommaren försökte jag hoppa in och jobba, plikttrogen som jag var. Det visade sig vara var alldeles för tidigt. Jag hamnade »i källaren« igen med ångest och självmordstankar och fick uppsöka psykakuten. Blev sjukskriven resten av det året. Först under 2017 började jag med rehabilitering och arbetsträning under långsam upptrappning upp till 80 procents arbetstid. Så jobbar jag än i dag, det är min maxkapacitet. 

Vad ska du föreläsa om?

– Föreläsningarna är en del i bearbetningen av det som hände mig. Jag berättar bland annat om att vi har ett sjukvårdssy­stem som får många medarbetare att drabbas av psykisk ohälsa. Dessutom berättar jag min egen historia och hoppas att jag kan lyfta en fråga som i mångt och mycket är tabubelagd. Jag vill få beslutsfattare och politiker att börja fundera på vad de kan göra för att hjälpa ett sjukvårdssystem som går på knäna.    

Vilken är din erfarenhet?

– Jag fick lära mig att också vi läkare bara är människor, som andra. Vår utbildning hjälper oss att upptäcka tendenser på stress, utbrändhet och utmattning hos våra patienter, men vi har svårare att reagera på samma symtom hos oss själva. Vi tänker att det är normalt att gå till jobbet med hjärtklappningar … men sjukdomen har förändrat mitt förhållande till jobbet. Tidigare identifierade jag mig med mitt yrke: jag var läkare. I dag jobbar jag som läkare. Jag upplever inte längre mitt jobb som ett kall, för den känslan höll på att ta död på mig. 

Hur kom du tillbaka?

– Dagens sjukvård har inga rutiner för stödåtgärder, utan man får uppfinna hjulet igen i varje enskilt fall. Det är synd. Jag letade på nätet och hittade en rehabiliteringsplan från en arbetsmedicinsk klinik i Danmark – jag är från Danmark, men bor i Sverige sedan 2009. Jag har inte haft någon fysisk kontakt med någon arbets­medicinsk kollega under sjukskrivningen, utan satte själv upp mål för min rehabilitering genom att försöka sikta på realistiska mål på vägen tillbaka. 
Men det är ju väldigt svårt att veta vad man kan och inte kan göra i den situationen. Jag stämde av schemat med min chef och mina kolleger. Då behövde jag inte ha dåligt sam­vete för att inte jobba fullt ut.    

Hur går det att jobba i dag?

– Situationen är bättre, men inte som den var före. Jag har fortfarande inte så stora marginaler som jag själv tror och hoppas. Om jag har varit för duktig någon gång, eller planerat lite för mycket, blir jag fortfarande konfronterad med mina begränsningar. I dag är jag mycket mer medveten om vad som händer i min kropp, jag lyssnar på huvudvärken och vet att dra i bromsen när det behövs.

Några reaktioner på föreläsningarna?

– Många kolleger i både Danmark och Sverige har reagerat positivt, liksom på det som jag lagt ut på Linkedin och Facebook. Många kontaktar mig på mejl. Kontentan är alltid: »Så skönt att någon ur läkarkåren äntligen vågar prata om det här verkligt stora problemet, som alla vet existerar, men som in­gen riktigt törs prata högt om.«