»Det tycks mig som om unga läkare tror att landstingen måste finnas«

Peter Möller, livmedikus och tidigare chefläkare på Sophia­hemmet, vill inte bli kallad hjälte i Läkartidningen trots att kvällspressen hyllade hans insatser när en man fick sin ena arm avsliten av en krokodil under en kräftskiva i Skansenakvariet. När vi möttes kom vi i stället in på landstingens styrning av vården och hans engagemag för unga forskare.

Efter en lång läkargärning är du pensionär, men starkt engagerad i olika forskningsstiftelser. Varför?

– Dels är det ett sätt att upprätthålla kontakten med medicinen, men det är också en angelägen uppgift att kunna finansiera bra forskning. Särskilt unga forskare har svårt att få sin forskning finansierad, men även inom mitt eget område, invärtesmedicin, är det svårt att få anslag. Läkartidningen har en viktig uppgift att bevaka forskningsområdet, och bör göra det ännu mer. Särskilt unga forskare har spännande projekt på gång.  

Du tillhör den första kullen som gjorde AT-tjänst och hamnade på medicinkliniken på S:t Eriks akutsjukhus. Du blev kvar där till nedläggningen 1981 och lockades till Sophia­hemmet 1983, pensionerades därifrån och lämnade rollen som chefläkare. Hur ser du på din »resa i vården»?

– Jag bestämde mig först i sista ring i gymnasiet för att bli läkare, och jag måste säga att yrket varit väldigt tillfredsställande för mig som person. Patienten är ju »väldigt naken«, utlämnad, i läkarbesöket, men inom min privata praktik har jag kunnat bygga upp och behålla ett förtroende. I dag verkar det vanligaste vara att kollegorna inte får tid att följa upp och ta ansvar för patienten. Just den långa kontinuiteten, möjligheten att behålla kontakten genom livet och ofta även över generationer ger en stor tillfredsställelse.

Många patienter har också blivit goda vänner?

– Ja, och det är nog främst tack vare möjligheten jag haft som privatläkare att sätta patienten i fokus. Efter mina år som livmedikus i kungliga läkarstaben har jag också blivit god vän med många inom hovet. Förutom ett delat ansvar för kunga­familjen med 1:e livmedikus hade jag även hand om personalen som kunde besöka min privata praktik.

Du har också varit aktiv inom Stockholms privatläkarförening och har fortfarande starka åsikter om hur vården styrs och bör styras.

– Ja, jag kan inte låta bli att ifrågasätta nuvarande system med landstingsstyrd vård, som bland annat innebär att svenska folket får olika vård beroende på vilket landsting de tillhör. Patientens behov ska styra, inget annat. Läkarkåren och förbundet borde inte vara så flata inför att landstingskansliernas byråkrati vuxit till kostsamma kolosser som »stjäl« pengar från vården. Det finns andra tänkbara modeller: statlig huvudman, olika försäkringslösningar och ökat utrymme för privata lösningar. Ett problem är att landstingen misstror privat vård, eftersom deras möjlighet till styrning är begränsad. Visst finns det privata vårdgivare som missbrukar systemet, men de hör till undantagen. De flesta jobbar engagerat och seriöst och representerar det patienten efterfrågar: kontinuitet.

Slutligen: Vad hände den där dramatiska kvällen i Skansen­akvariet?

– Först och främst vill jag inte framstå som en hjälte i Läkartidningen. Vi var tre läkare bland gästerna på den privata kräftskivan, och jag var inte den som var först framme, men kvällspressen ville göra sensation av »kungens läkare«. Med det sagt var det tur att det fanns läkare på festen, för utan insatserna på plats hade mannen utan tvekan förblödit. Jag stannade också kvar en lång stund och tog hand om chockade och oroliga gäster som blev vittnen till händelsen.