»Jag har lärt mig att leva med sorgen som en del av mitt liv«

Lina Schollin Asks dotter Ingrid dog oförklarligt en kväll hemma i sin säng, bara ett och ett halvt år gammal. Som barnläkare har Lina Schollin Ask funderat mycket på vad som hände och om hon hade kunnat göra något annorlunda den där natten. Nu har hon skrivit en bok om en sorg som aldrig går över och hur man klarar sig igenom den.

Varför skrev du den här boken?

– Jag började skriva dagbok ganska snart efter att Ingrid dog. Det hjälpte mig, och efter ett tag väcktes tanken att det kunde bli en bok. Jag har alltid skrivit mycket och drömt om att skriva en bok, det var tråkigt bara att det blev just den här boken.

– Vi har alltid varit öppna i sorgen och det har hjälpt oss, och jag ville att boken skulle kunna hjälpa andra att prata.

Sju veckor efter Ingrids död föds hennes lillasyster och 14 månader senare får ni ett till barn. Hur har ni orkat?

– De där sju veckorna var en hemsk period – men jag vill komma ihåg den. Förutom hjälp från omgivningen var den professionella hjälpen, sorgemottagning och psykologer, ovärderlig: personer som säger rätt saker och där man får säga vad man vill. Men sorgen är ett arbete, och det tog två, tre år innan det blev lättare. Vi hade det bra innan det hände och det har också hjälpt, vi ville ha det så, inte bryta upp för någonting nytt, inte flytta.

– Vi var så oroliga för vår nyfödda dotter, men någonstans förstod vi att det inte kunde hända igen. Ganska tidigt kände vi också att vi ville ha ett barn till så att syskonen skulle ha varandra.

Ni fick aldrig veta vad Ingrid dog av, och du skriver att »inte ens en barnläkare kan veta att ett barn som ser friskt ut ska dö snart«. Har du kunnat förlika dig med att du inte kommer att få veta vad som hände?

– Ibland. Det hade varit skönt att veta och jag tror att det skulle ha underlättat sorge­arbetet. Jag funderar fortfarande på om jag kunde ha sett något, borde ha sett något under dagen innan hon dog. Jag vet lite för mycket som läkare, tror jag, och det kan ha gjort det svårare.

Du började jobba igen på arbetsplatsen där du förlorade Ingrid, och du bad om att få börja just på barnakuten. Hur var det?

– Jag hade ångest inför att börja jobba och undrade hur det skulle gå. Jag hade också många platser på jobbet som skiftade från att ha varit »Ingrids död« till att bli jobbplatser igen, till exempel rummet där hon dödförklarades och kuratorsrummet. Vissa platser har inte gått att ändra, de får vara Ingrids. Det har tagit mycket kraft, men min arbetsplats har varit helt fantastisk och superviktig för mig, och jag har fått massor av stöd från kollegor.

Hur har det här påverkat dig som människa och som läkare?

– Jag är mer förstärkt i den jag är, och det beror på sorgearbetet. Jag tycker om mitt jobb mer nu och har blivit en bättre doktor, tycker jag själv. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter till patienter också, men jag försöker att alltid känna efter när det funkar och när det inte funkar. I nio av tio fall funkar det.

Borde man läsa din bok som vårdpersonal?

– Alla är egentligen målgrupp, men jag tycker att alla som jobbar inom vården borde läsa den. Som vårdpersonal går det inte att undvika de existen­tiella frågorna, och jag tänker att alla inom vården träffar väl någon som har gått igenom en svårighet, även om det inte är att ha förlorat ett barn. Det finns mycket i boken man kan känna igen sig i även om det handlar om andra svårigheter i livet.

Det är snart tio år sedan Ingrid dog. Hur ser sorgen ut i dag?

– Den finns där, som en klang, som en baston som kommer ikapp ibland. Man brukar beskriva sorgen hos barn som randig, där ljus och mörker avlöser varandra. Även min sorg är randig. Nuförtiden är det mycket mer ljusa än mörka ränder jämfört med tidigare. Jag har lärt mig leva med sorgen som en del av mitt liv, samtidigt som jag oftast mår bra och är glad.