»Livet blev mycket tuffare, men också mer glädjefullt«

Professor, överläkare, författare, föreläsare/lärare och även flitig samhällsdebattör. Stefan Einhorn har många strängar på sin lyra. Hans senaste bok,  »Konsten att fördärva sitt liv – eller inte«, släpps i dagarna.

Men inte vill du väl att människor ska fördärva sina liv?

– Tvärtom. Boken är skriven med glimten i ögat och med en förhoppning om att göra gott, att kunna hjälpa andra att förstå och kunna förverkliga sig själva. Det var både lustfyllt och roligt att skriva den, och syftet var dels att studera hur vi kan fördärva våra liv men även hur vi bär oss åt för att göra något åt det. Boken hade kunnat bli hur omfattande som helst, ämnet tycks outtömligt, men jag tycker att det finns en gräns för hur tjock en bok kan vara. Vid 160 sidor kände jag »nu räcker det«, och då slutade jag skriva.

Det finns en bakomliggande faktor till boken som du avslöjar i inledningen. Kroppsliga symtom under sommaren 2007 gav först diagnosen hypokondri, som flera år senare ändrades.

– Ja, jag fick diagnosen Parkinsons sjukdom, vilket på ett sätt var en lättnad. Det var skönt att få det som jag hade känt på mig bekräftat. Livet blev på en gång mycket tuffare, men samtidigt i högsta grad värt att leva. Allt tar visserligen längre tid att genomföra, men sjukdomen hindrar mig ännu inte från att leva ett rikt liv även om jag rör mig långsammare och kan drabbas av en överväldigande trötthet, säger han, och ursäktar sig
för att gå och hämta något
att dricka.

Hur har du själv förändrat ditt sätt att tänka och vara?

– Jag har fått jobba med det. Jag kunde vara avundsjuk, prestigefull, osäker, lättirriterad och har tidigare i mitt liv även varit en stor karriärist.

Allt detta kan ses som »utmärkta« egenskaper hos den som vill behärska konsten att fördärva sitt liv.

– Ja, men jag har på intet sätt levt ett dåligt liv, vare sig före eller efter, däremot har jag kunnat sätta krokben för mig själv till och från. Nu har jag lärt mig att uppskatta det jag kan göra i stället för att gräma mig över det jag inte kan göra. Jag är också mycket mer angelägen om mina relationer: relationen till min familj, vänskapsrelationer och relationer till bekanta. Jag är mer mån om att andra ska se sig sedda av mig.

När vi träffas – via Zoom – är det knappt två månader kvar tills boken släpps. Är du spänd på mottagandet?

– Jag kan inte säga att jag går i väntans tider. I vanliga fall brukar jag uppföra mig som en äggsjuk höna, hur nu en sådan gör, men den här boken tillhör en annan värld. Vi har gått in i en ny period, en ny era, i och med coronapandemin. Det är ett mysterium hur regeringen kan sluta upp bakom Folkhälsomyndigheten, och att den håller fast vid den strategi myndigheten valt för landet. Det är därför jag skriver debattartiklar och engagerat mig i en grupp (ett tjugotal forskare, red anm) som försöker hitta nya infallsvinklar på pandemin. Det är en moralisk fråga. Vi måste agera.

Slutligen: Du är professor, överläkare, föreläsare/lärare, författare och debattör. Vilken roll är viktigast för dig?

– Jag skulle främst säga läraren. Jag håller bland annat en 5-veckorskurs på KI för läkarstudenter i konsten att vara en god doktor. Bland alla saker att välja mellan skulle jag, om jag tvingades, välja att behålla lärartjänsten. Jag har visserligen lätt för att skriva, men jag tycker inte alltid att det är roligt. När jag skriver gör jag det ibland för att jag måste, ibland av tillfredsställelse.