»Film och skönlitteratur är en kraftkälla för mig«

Pia Dellson, läkare, filmvetare och poet, gläds åt den nya satsningen på medicinsk humaniora på läkarprogrammet i Lund.

Vad ska hända nu?

– Vi är väldigt entusiastiska. Litteraturprofessor Anders Palm startade en valbar kurs i medicinsk humaniora för läkar­programmet 2008. I dag är verksamheten integrerad i läkarutbildningen tack vare en tidigare donation. Sedan 2017 finns både en lektorstjänst och en doktorandtjänst i medicinsk humaniora gemen­sam för humanistiska och medicinska fakulteterna. Verksamheten hänger inte längre på enskilda eldsjälars intressen och ork.

Hur blev du involverad?

– Jag har alltid haft svårt att välja mellan humaniora och medicin. Började faktiskt med att läsa drama/teater/film, etno­logi och psykologi innan jag kom på att jag skulle bli läkare. Men intresset för humaniora släppte jag inte, och efter att ha kommit ut med min första diktsamling »Klinisk blick« föreläste jag mycket för läkare och läkarstudenter. Jag använder mina dikter som en genväg till reflexioner om det känslomässiga och det existentiella, som ju är väldigt viktiga inslag i läkargärningen, men som kanske inte får så stort utrymme i själva läkarutbildningen. Så småningom skrev jag även manus till kortfilmen »Var ska jag ligga sen? En film om etik i vården«, som byggde på tre diktsamlingar relaterande till sjukvård ur läkar-, patient- och närståendeperspektiv. Jag föreläser om filmen, som har visats i Sveriges Television och var gjord för att ses och disku­teras på arbets­platsträffar eller inspirationsdagar inom vården.

Nu blir det möjligt att forska?

– I och med den här donationen hoppas vi att kunna utveckla utbildningen och forskningen i det här ämnet, inte bara på läkarprogrammet utan även på andra vårdutbildningar. Fler ska kunna skriva uppsats och disputera i ämnet. Och faktiskt kom den första avhandlingen inom medicinsk humaniora i novem­ber 2019: »Läkaren som patient« av Jonatan Wistrand. Själv vill jag också forska inom det här området. Cancer i film skulle vara ett intressant ämne att ta upp för mig som är onkolog, psykiater och filmvetare och involverad i cancer­rehabilitering. Många patienter som kommer till vården har inte varit sjuka förut, men de har fått en uppfattning om cancer genom film och skönlitteratur. Där skildras sjukdomen ofta dramatiskt, som en heroisk kamp där man antingen överlever mot alla odds eller dukar under trots tappert motstånd. De här filmklichéerna finns där utan att man pratar om dem, och det är bra om en läkare är medveten om vad olika patienter kan ha för bild av cancersjukdomen och vad som ska hända med dem. Cancersjukvård är ju inte längre som filmklichén visar. Cancerpatienter i dag kan leva i år och decennier med sin kroniska sjukdom och få behandling lite då och då. Dramatiken är ofta inte så akut.

Hur fördelar du arbetet?

– Jag har min kliniska tjänst till 80 procent och 20 procent av arbetstiden ägnar jag åt att handleda studenter som skriver master- och kandidatuppsatser i medicinsk humaniora.

Du verkar ha fullt upp?

– Det blir lätt så. Jag är entusiastisk och har svårt att tygla mig – så blev jag också utbränd för en tid sedan. Men nu är jag tillbaka och betydligt klokare med att disponera min energi och mina krafter. Jag tänker hela tiden på att använda de strategier jag lärde mig under tiden jag var sjuk: sova ordentligt, inte boka in för många saker, inte gasa för hårt utan bromsa och lägga in luft. Annars är det risk att man trillar dit igen. Det är 25 procents återfallsrisk på utmattningssyndrom. Men film och skönlitteratur är en kraftkälla för mig.