»Svårt att motivera yngre kollegor att börja forska«

Johan Zelano, specialistläkare och docent i neurologi, har valts in i Sveriges unga akademi, en tvärvetenskaplig mötes­plats för några av landets vassaste yngre forskare.

Varför blev just du invald?

– Det här är någonting man själv vill bli, man ansöker om det. Efter värdering av ansökan och intervjuer blir man kanske invald. Vilket jag är mycket glad för att ha blivit. Det ska bli kul, spännande och stimulerande att få vara med bland forskare från olika ämnesområden och försöka påverka förutsättningarna för forskningen. Särskilt den kliniska forskningens villkor är ett tema som jag tycker att man borde diskutera mer.

Hur ska du arbeta som ledamot? 

– Sveriges unga akademi vill arbeta med forskningspolitik, internationalisering, tvärvetenskap och utåtriktade aktiviteter. Jag hoppas att jag, med erfarenheter från både sjukvården och forskningen, ska kunna bidra med tankar som kan komma till nytta i organisationens olika projekt. Vi är 35 ledamöter som ska träffas fyra gånger per år. Sällskapet har kontakter med politiker och beslutsfattare, och vid de kontakterna hoppas jag kunna påverka forskningspolitiken genom att lyfta det kliniska perspektivet. Jag blir nämligen lite orolig när jag ser att kraven på kliniska forskare hårdnar allt mer, och jag är osäker på hur vi ska få till rekryteringen framöver. Det blir mer och mer tungrott att driva forskningsprojekt – särskilt i gränslandet mellan sjukvård och klinik. Mer och mer administration, fler och fler blanketter. Det är svårt att motivera yngre kollegor att börja forska, och inte så lätt att motivera dem som börjar att också fortsätta. Det var nog mest den problematiken som motiverade min ansökan till Sveriges unga akademi.

Vilket är ditt forskningsområde?

– Redan under läkarutbildningen började jag forska prekliniskt på nervsystemet i en väldigt trevlig forskargrupp med en jättebra handledare. Jag beslöt att fortsätta forska, gjorde forskar-ST i Uppsala, också med en väldigt inspirerande handledare som var både forskare och neurolog. Först blev jag intresserad av nervsy­stemet, och genom det kom jag in på epilepsi. Min avhandling handlade om förändringar av nervcellsnätverk efter skador. För fem år sedan flyttade jag till Göteborg, har nu min egen forskargrupp och ansvar för vuxenepilepsiteamet på Sahlgrenska. Jag är intresserad av förvärvad epilepsi. Det gäller alltså personer som inte har haft epilepsi tidigare men som till följd av någon händelse får epilepsi: efter trauma, stroke eller annat som påverkar hjärnan. I min forskning studerar jag dels hur dessa tillstånd ska behandlas, dels vilka läkemedel man ska välja för att få minsta möjliga biverkningar. Vi försöker också identifiera biomarkörer som kan signalera att en viss indi­vid riskerar att få förvärvad epilepsi. Det farmakoepidemiologiska spåret – vilket läkemedel som passar för vilken patient – är nog det mest intressanta just nu men resultaten är inte riktigt färdiga ännu.

Vilka patienter träffar du?

– Som forskande neurolog jobbar jag halvtid med neurologiska patienter på vuxensidan. Men klinik och forskning flyter ju ihop, så det är lätt hänt att man jobbar 75 procent med forskning och 75 procent i kliniken.

Några förebilder?

– Många. I första hand alla mina handledare. Ju äldre jag blir, desto bättre tycker jag att de har varit, såväl min avhandlingshandledare som min handledare under ST, och så den väldigt inspirerande prekliniska forskare som jag gjorde en postdok hos i Uppsala. Men problemet med att ha många förebilder är ju att det är väldigt svårt att leva upp till spetskompetensen man har sett.