Levande medicinhistoria med sjukvårdsveteraner på video

Anders Widell, senior överläkare, har i ett medicinhistoriskt projekt spelat in videointervjuer med veteraner inom sjukvård och forskning i Sydsverige.

Hur långt har du hunnit i ditt projekt?

– Hittills har jag gjort 18 filmer och intervjuat både bemärkta professorer, läkare, sjuksköterskor och annan personal. Filmerna är mellan 40 minuter och 1 timme och 40 minuter långa, och har allt­eftersom de blivit färdiga lagts ut på Sydsvenska medicin­­hi­storiska sällskapets hemsida. Det finns också en hårddisk med filmkopior som kommer att deponeras på Arkivcent­rum Syd. Vi har ännu inte gått ut med någon reklam för projektet, så filmerna har hittills bara setts av mellan 20 och 120 personer vardera, men vi tycker nu att materialet borde kunna locka en bredare grupp historiskt intresserade som med intervjuernas hjälp vill resa tillbaka i tiden.

Hur fick du idén till projektet?

– Min far sa ofta att de flesta människor har åtminstone en bra historia att berätta – den om sig själva. Min mor hade snappat upp många historier från både sin egen och pappas familj, och som barn hörde jag henne berätta om livet i gamla Lund eller på landet i Vintrie utanför Malmö. Jag har alltid varit mycket teknikintresserad och föreslog någon gång att jag skulle spela in allt på band, men mamma tyckte det verkade illavarslande. Vid sidan om min medicinska bana som gått via pediatrik, infektionsmedicin till klinisk virologi och molekylär forskning, kom jag att som hobby intressera mig för radions barndom med kristallmottagare och radiorörsmottagare på 1920-talet. På 1980-och 90-talen fanns fortfarande personer kvar som upplevt rundradions fascinerande första år, inte minst tekniskt. Sådana personer, framför allt pionjärer och tillverkare, sökte jag då upp och intervjuade med kassettbandsspelare.

Och senare blev det videoinspelningar?

– Under de spännande decennier jag arbetat som läkare, främst på laboratorier, har jag sett många personer passera revy: läkare, forskare och annan personal. De flesta av min studietids lärare är nu borta, historierna och deras förmåga till att vara de yngres förebilder lever ännu en tid, men försvinner för att ersättas av nya personer och nya histo­rier. Mycket – kanske det mesta – blev aldrig dokumenterat. Ett undantag är den bildsamling som professor Berndt Ehinger har byggt upp i Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets (SMHS) öppna bildarkiv, som kan nås via nätet. När jag själv för några år sedan engagerades som guide i SMHS och Livets museum i Lund återkom tanken på att fånga minnen, denna gång hos sjukvårdens personer, men inte bara som bevarade röster utan som levande, talande ansikten.

Tekniken var inga problem?

– Modern videoteknik gjorde projektet möjligt, men jag startade lite trevande hösten 2017 med en vän sedan många år, professor Frank Wollheim. Jag själv var både intervjuare och kameraman bakom en Nikon systemkamera på stativ. Givetvis blev det lärospån som kommit till nytta i senare intervjuer. I fyra av de 18 intervjuer som till dags dato är gjorda ställdes frågorna av en kollega som känt den intervjuade personen bättre än jag gjort.

Hur väljer du ut vilka du ska intervjua?

– Ibland är det slumpen, ofta är det förslag från vännerna inom SMHS. Ett speciellt incitament var ett besök i Kulturens medicinhistoriska samlingar tillsammans med guiderna från Livets museum. Det visade sig att en av guiderna, den tidigare sjukhusingenjören Mark Blomberg, hade högst personlig erfarenhet från de allra första hjärt–lungmaskinerna. Hans berättelse vid maskinerna måste sparas, och så blev det.