»Läkare kan behöva lära sig att hålla tyst och lyssna på folk«

Allmänläkaren Olle Hellström är pensionär, men ofta aktuell med debattinlägg och kröni­kor i såväl Läkartidningen som andra medier. Han brinner för det han kallar »dialogmedicin« och för fenomenologin (läran om det som visar sig för medvetandet). Allt bottnar i hans tidiga insikt att människan inte bara är en kropp ihopsatt av olika delar: kropp och själ är en helhet. En insikt som han nu försöker fästa på pränt i bokform.

Efter att ha jobbat med jord- och skogsbruk och bilar kom du till Uppsala för att bli läkare. Där blev du visst en ganska »besvärlig« läkarstudent som ifrågasatte en hel del?

– Ja, jag var besviken över att utbildningen var så teoretisk, så långt ifrån den verkliga världen. De sex första åren läste vi nästan bara om olika kroppsdelar. Det var egentligen först när jag började jobba som allmänläkare som jag blev varse att patienten är en levande »hel« människa. I början kände jag mig ofta misslyckad som läkare och insåg snart att jag behövde gå in djupare i mötenas filosofiska aspekter. Jag försökte lära mig det jag behövde för att bli en bra forskare av medicinprofessorer, men i stället fann jag det i samtal med filosofer och pedagoger.

»Förlösningen« kom när du bland annat närmat dig fenomenologin, vilket ledde fram till ett nytt sätt att tänka: att läkaren genom att lyssna på patienten har möjlighet att »förlösa« de tillstånd som är de svåraste att lösa.

– Jag hade bara lärt mig att söka sjukdomsorsaker till försämrade kroppsfunktioner, men det jag såg var att kroppsliga besvär som patienterna uppvisade ofta hade med existentiella känslor att göra. Det jag först gav mig på att försöka förstå var de tillstånd som många läkare ser som de mest svåra att hantera: fibromyalgi och psykosomatik. När jag inte fann något sjukt organ måste jag agera så att jag tillsammans med patienten kunde finna grunden till ohälsan. I fyra av tio fall dominerades mötet av annat än kroppsliga yttringar. Det förstod jag först när jag funnit ett filosofiskt komplement till mitt inlärda orsaksletande.

Att lyssna på patienten och ibland erbjuda undersökningar som du som läkare vet inte kommer att visa fysiska fel kan både ta tid och skapa konflikter. Ändå har du oförtrutet fortsatt på den inslagna vägen?

– Ja, men mitt intresse har kunnat skapa missförstånd, särskilt hos kollegor som saknat den kompletterande kunskap som krävs när människor känner sig sjuka utan mätbar grund. Ett exempel är att det kan behövas mer än ett recept på D-vitamin hos invandrade
kvinnor som förlorat sin familj och som har smärta, är trötta och ångestfyllda. De vill bland annat känna sig sedda och hörda.

Människan är en meningsskapande varelse också framåt i tiden, säger du. Nu är du i full färd med att skapa en självbiografi med berättelser om patientmöten.

– Ja, jag vill belysa hur en människa som saknar ord för det som hänt omedvetet kan visa sig kroppsligt sjuk för att bli lyssnad till och sedd av läkare. Förhoppningen är att boken ska kunna bli en del av litteraturen i läkarutbildningen. Blivande läkare behöver lära sig att det de tycker sig se som kroppssymtom också kan stå för att patienten vill komma till rätta med sig själv. För att förstå det krävs mer än ett naturvetenskapligt inlärt kunnande, kompetens att skriva remiss, ge medicin samt vara trogna en vana och kunna arbeta lönsamt och tillmötesgående.