»Om en patient vill ha en sång ställer jag upp direkt«

Karin Ström bytte sitt bohemliv som musiker och skribent för att bli läkare. Under corona­året har hon skrivit artiklar för Svenska Dagbladet och jobbar nu som underläkare på Övre buk på Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Just där hamnade hon tack vare sin musik, berättar hon från en korridor på sjukhuset under sin lunch:

– När min svärmor var sjuk i cancer och hade ont frågade hon om jag inte kunde sjunga något för henne. Det var under hennes sista månad i livet, och jag skrev låten »Älskling du är här nu« till henne. Hon var väldigt stolt över låten och spelade den för alla som kom och hälsade på henne, och jag fick höra att hon lyssnade på den mycket under sina sista dagar på hospice. Det kändes fint att kunna trösta henne den där sista tiden i livet.

– Sedan spelade jag den låten på onkologen på Södersjukhuset under en liten konsert, och när jag hade tagit min examen ringde jag runt till alla jag hade kommit i kontakt med under utbildningen och frågade om vikariat. En av läkarna på onkologen på Sös hade då fått ett nytt jobb på onkologen i Huddinge, och det var därför jag hamnade just här.

Brukar du sjunga för patienterna?

– Nej, faktiskt inte, men om någon patient vill ha en sång ställer jag upp direkt.

Men dina kollegor då, känner de till att du sjunger?

– Nä, inte så många känner till min bakgrund. Charmen med att byta bana är att man får börja om från ruta ett. Gamla meriter räknas inte här.

Varför ville du bli läkare?

– Jag hade aldrig tänkt att bli läkare, trots att bägge mina föräldrar är läkare. Jag hade haft en bohemisk tid mellan 20 och 30 och flyttat runt, bland annat bodde jag i London och Los Angeles, men sedan fick jag barn. Vi bodde då i Brooklyn och första gången mitt barn blev sjuk på riktigt, öroninflammation med hög feber i flera dagar, ringde jag i panik till 1177 på Skype och till mina föräldrar. Till slut åkte vi in, och den läkaren vi träffade kändes så trygg. Då kände jag att »jag vill stanna kvar i den här känslan, jag vill vara den som ger tryggheten«. Nästa dag ansökte jag till högskoleprovet, och efter ett år började jag läsa till läkare.

Känner du dig som tryggheten?

– Haha, nej, jag känner mig usel och som att jag inte kan någonting efter 5 1/2 år. Att vara läkare är mycket svårare än jag någonsin hade kunnat tro. Men det är bara att tugga i sig och fråga, fråga. Det är långt kvar innan jag kan känna tryggheten.

– Jag har också fått omvärdera mig själv lite grann. Jag hade levt i en bubbla med musik och böcker och nu fick jag uppgifter av en helt annan allvarlighetsgrad. Det var tufft att slängas in i den verkligheten efter att ha växt in i en annan roll. Men jag ångrar ändå inte att jag inte började tidigare. Det känns skönt att jag hade den där bohemtiden, och livserfarenhet är bra när man möter patienter.

Vad sa dina föräldrar om att du skulle bli läkare?

– De blev jätteglada! De har också varit väldigt viktiga för mig, att kunna prata ut med när det har varit tufft.

Under året har du skrivit artiklar för Svenska Dagbladet i ämnet corona. Hur kom det sig?

– Det kändes angeläget, och det fanns ett behov att fylla att som skrivande läkare förklara saker som till exempel antikroppar, som jag skrev om i en artikel. Det fanns också en önskan i mig själv att förstå: »Oj, hur var det med det här nu?«, och det är kul att folk är intresserade.

Du har också gett ut flera skönlitterära böcker på eget förlag, men hinner du skriva något nu?

– Det jag hinner med nu är musiken. Skrivandet får bli i framtiden. Jag har inte överdrivet mycket tid till musiken heller, men för en gångs skull skriver jag inte mina egna texter utan håller på med ett projekt där jag tonsätter en annan poets texter. Det kommer att bli en skiva så småningom.

Varifrån kommer ditt driv?

– Jag tycker att livet är kul, och jag är en positiv person som känner och tänker mycket åt olika håll. Och det finns mycket som är roligt!