»I Afrika är det en merit att vara gammal – inte en nackdel som här«

Hon jobbade nästan fem år som läkare i Tanzania, blev överläkare i kirurgi och har rest jorden runt ett par gånger. Nu har Britta Kasholm Tengve skrivit sina memoarer.

Boken heter »Livet öppnar dörrar, men du måste själv gå in«. Varför ville du ha den titeln på boken?

– Det har alltid varit viktigt för mig att anta de utmaningar som livet bjuder. Jag tror på principen att det är bättre att ångra något man försökt än något man inte gjort.

Boken handlar mycket om ditt arbete som läkare i Tanzania. Vilka är dina starkaste minnen? 

– Det är alla möten med människor, patienter och medarbetare, den fantastiska hjälp som jag fick av outbildad personal och hur snabbt de lärde sig – att man kunde lära upp en bilmekaniker till att assi­stera vid operation. Och alla patienter som vandrade i timmar för att få vård och deras tacksamhet trots att vi hade så lite att erbjuda dem. Jag blev också snabbt accepterad och männi­skorna trodde på mina råd.

Din »kärlek till Afrika« skriver du om. Varför blev Afrika så viktigt för dig?

– Jag blev intresserad av Afrika och framför allt Afrikas vilda djur redan som barn, och det intresset förstärktes när jag gjorde mina första safarier 1965–66. Då insåg jag också att det inte bara var djuren som fascinerade mig, utan också naturen och människorna, och det blev anledningen till att jag återvände för att arbeta där. Men det är Tanzania och Kenya som ligger mig närmast hjärtat, där jag också kunnat komma närmare människorna.

– Numera märker jag också att i Afrika är det en merit att vara gammal, och inte en nack­del som här. Där ökar man i värde ju äldre man är.

Efter Tanzania bytte du specialitet, från gynekologi till kirurgi. Varför då?

– Jag förstod redan under medicinstudierna att jag ville arbeta inom en opererande specialitet. Kvinnliga kirurger var ovanliga då, så när jag fick ett vikariat på kvinnokliniken i Örebro och trivdes bra kändes det rätt att välja den inriktning­en. Mellan mina perioder i Afrika gjorde jag min randutbildning på kirurgkliniken och kände att det var där jag hörde hemma. När jag återkom från Afrika andra gången avslutade jag min specialistutbildning i gynekologi, och sedan saknades det bara några månaders kirurgi innan jag blev dubbelspecialist. Men jag är mycket glad åt min utbildning i gynekologi som var till stor nytta under mina Afrikaår.

Du skriver också om din livskärlek Gösta, om pendlandet mellan överläkarjobbet i Örebro till hans ö i Stockholms skärgård och även om hans demens. Du fick kämpa för att han skulle få bra vård. Varför var det viktigt att ha med i boken?  

– Åren med Gösta har självfallet betytt väldigt mycket för mig och låtit mig uppleva en helt annan tillvaro ute i skärgården. Tyvärr innebar de sista åren också en insyn i en värld som anhörig till en älskad make som långsamt försvann in i demensens mörker. Jag tycker det är viktigt att skildra hur det känns att gradvis förlora sin älskade på det sättet: kärlek blandat med mycket onödig sorg och frustration, mycket vållat av en sjukvård som fun­gerar långt ifrån optimalt i dessa fall. Mycket i min bok är historier från en tid och en värld som inte längre finns, men delen om Göstas sista år är nutid. Han dog 2010. Den aktuella verkligheten behöver också skildras.

Du har också rest mycket, främst i Afrika och Asien. Kommer du att resa när pandemin är över, tror du? 

– Ja, men mina mera äventyrliga resor är nog tyvärr över, med vemod måste jag acceptera att jag är 85 år gammal. Jag hoppas dock kunna fortsätta att resa, i första hand till Thailand där jag tillbringat de senaste vintrarna, men också gärna åtminstone en till safari till Kenya. Vi har bokat in en safari i oktober, jag och min syster, så jag hoppas vi kommer iväg då.