»Det är min smala lycka att det är brist på läkare på Grönland«

Leif Eriksson är nyligen hemkommen från Grönland, där han sedan 2006 jobbar som läkare några månader varje vinter. Men livet tog först en del smärtsamma turer.

– När jag var 50 år sa jag upp mig från min överläkartjänst på kvinnokliniken i Umeå. Jag var utled på bakjourerna och chefen och kände att jag måste göra något annat. Så jag sökte och fick jobb som kryssningsläkare i Karibien. Jag tjänade bra, men blev till slut trött på alla blåhåriga amerikanskor. Så sökte Sida läkare till Västbanken, vilket verkade spännande. Under tiden där blev två medarbetare ihjälskjutna. Jag mådde väldigt dåligt efter det. Exakt ett år senare omkom min son i en snowboardolycka. Det var en kaotisk tid. I Hebron blev ju även barn ihjälskjutna, och jag var glad att mina barn var trygga hemma i Sverige – och så förlorade jag ändå min son, 20 år gammal. Nu har sorgen bleknat, och jag kan minnas de goda stunderna med Joakim.

– Kort därefter blev jag headhuntad som ansvarig läkare till ett stort byggprojekt i Saudi­arabien, och jag kunde lika gärna vara där som i Umeå. Joakim skulle vara med mig var jag än var i världen.

Varför blev det sedan Grönland?

– En kollega hade tidigare åkt dit och ville då att jag skulle lära henne kejsarsnitt. Så jag tänkte »Grönland skulle vara något, jämfört med hettan i Saudi«, ringde sjukvården på Grönland och de undrade om jag kunde komma nästa dag.

– Efter ungefär ett år träffade jag min sambo. Nu har hon flyttat hit till Sverige, men vi åker tillbaka varje år dit där hon har sin familj.

Vad är speciellt med Grönland?

– Människorna tänker på ett annat sätt, de vet förutsättningarna för liv och död på ett helt annat sätt än vi i Sverige. Jag hade en patient, en gammal man som skulle dö, och det var folk hos honom jämt. Släktingar, grannar, barn. När han dog tvättade de kvinnliga släktingarna honom och klädde honom i nationaldräkt. Sedan sjunger grönlänningarna ut sina döda. Det blir en enorm gemenskap och stämning som jag aldrig har upplevt i Sverige när någon dör. Detta fascinerade mig från första stund.

– Där jag jobbar nu känner jag patienterna och personalen. Det ger stor tillfredsställelse att också med väldigt små resurser kunna hjälpa människor.

Vad möts du av för sjukdomar/skador?

– Självmord är ett jätteproblem. Speciellt bland män i 20–30-årsåldern, som inte ser någon framtid. Vanligast är att man skjuter sig – det finns vapen i varenda farstu, pojkarna får ofta ett gevär i konfirmationspresent.

– Lungcancer och STD är vanligt, och tuberkulos är fortfarande ett problem. Däremot tror jag inte att jag har sett en enda hjärtinfarkt. De äter bättre än vi i Sverige, mycket fisk, och så rör de sig mer. Även om det är kallt så går man den där kilometern till butiken.

Hur sker transporterna?

– Det finns nästan inga vägar, man tar sig fram med båt, helikopter, skoter eller hundspann. En gång ringde de från en liten by där en ung kvinna, gravid i vecka 23–24, hade värkar. När vi kom dit med helikoptern låg hon på en skitig filt på golvet. Jag hade min sambo med som tolk, och en barnmorska. Kvinnan födde ett barn som inte vägde ett kilo ens. Jag kunde inte göra annat än att packa in barnet och lägga det på mamman under transporten, först med hundsläde och sedan helikopter till sjukhuset i Upernavik. Där packade vi upp barnet som mådde bra. Efter några månader i Danmark var barn och mor hemma. Friska.

Hur ser covid-19-situationen ut?

– Det finns ingen allmänsmitta på Grönland, det har bara varit 15–16 »importfall« från Danmark.

Hur länge fortsätter du som läkare på Grönland?

– Jag fortsätter så länge de vill ha mig, det är min smala lycka att det är brist på läkare. Jag ser det som något kul att göra när det är mörkt och regnigt i Sverige.

– När jag förlorade Joakim förändrades min syn på livet. Nu vaknar jag på morgonen och tänker »sjyst – en dag till«.