Den dragspelande läkaren känner alla sina patienter

Marcus Weinemacher tog ett vikariat för att prova på att jobba i glesbygd. Men han blev kvar och driver sedan tre år tillbaka Fjällhälsans läkarmottagning i Lillhärdal med ett arbetssätt där han är nära sina patienter, som också bjuds på dragspelsmusik – från doktorn.

Varför började du spela dragspel för patienterna?

– För 2–3 år sedan ropade svärfar in ett dragspel på auktion, och eftersom jag spelar piano och alltid har hållit på med musik var det inte jättesvårt att lära sig. Men det fick hänga med till mottagningen eftersom min fru inte gillar dragspel. Det visade sig vara omåttligt populärt att doktorn spelade i väntrummet, speciellt bland de äldre som har haft dragspelsmusik med sig under hela livet. Repertoaren har utökats eftersom jag har lärt mig gamla låtar som de äldre vill höra – det blir många glada miner i väntrummet!

– Jag spelar också gitarr i ett band, vi har släppt skivor och har spelningar, men allt det föll ju plötsligt i och med corona så det bidrog också till att jag började spela på jobbet.

Spelar du varje dag för dina patienter?

– I stort sett. I dag var jag över på äldreboendet och drog ett par låtar. Det är lite mysigt, och så får de önska låtar.

Hur kommer det sig att du driver Lillhärdals läkarmottagning?

– Jag flyttade till Sveg i samband med ett vikariat 2009. Då träffade jag också min blivande fru Ellen, som kommer från Lillhärdal. Men efter att ha halvt bränt ut mig på olika vårdcentraler från Särna till Sveg tog jag och Ellen, som är socionom och psykoterapeut, kontakt med Fjällhälsan och frågade om de kunde tänka sig att låta oss driva en mottagning här i Lillhärdal.

Hur är det att jobba på en liten ort?

– Här har vi ett arbetssätt som liknar det i Tyskland, där jag pluggade. Där har de små mottagningar med självständiga allmänläkare. Jag tycker att det är ett arbetssätt att eftersträva på fler ställen – på många hälsocentraler är läkarna för långt ifrån patienterna. Det går fortare och enklare att ha nära kontakt med patienterna. Jag har telefontid där patienterna ringer direkt till mig utan att ta sig via en sköterska. Det är en enkel, snabb lösning – halva jobbet gör jag på telefon. Första och andra året hade vi väldigt mycket mer telefonringningar, nu vet patienterna att de kommer fram, att alla får tid och att ingen behöver gå outredd. Man får skörda sin egen flit! Jag har fått bättre arbetsmiljö och bättre livskvalitet.

– Många stressfaktorer försvinner med det här arbetssättet, till exempel att träffa en ny människa varje dag eller att ta över stafettläkares remisser. För varje månad som går hinner jag också med bättre eftersom jag lär känna patienterna mer. På gott och ont känner jag alla. Jag blir ledsen när en patient får en svår diagnos, men då kan vi gråta ihop. Det blir inte opersonligt i alla fall.

Får mottagningen vara kvar?

– Ja, så länge det finns människor som aktivt listar sig här, och i nuläget finns inget som talar för motsatsen. Mottagningen öppnade med villkoret att tillräckligt många listade sig. Nu efter tre år har vi cirka 900 listade patienter. Det hade kanske inte lyckats om jag inte hade jobbat i området tidigare och vissa patienter följde med.

Blir det inte ensamt?

– Jag tycker inte det. Jag jobbar en dag i veckan i Hede och där finns läkare, och ST-läkare som jag handleder. Här i Lillhärdal finns ju annan sjukvårdspersonal, så jag sitter inte själv. Jag har också hjälp av att jag gjorde min ST-randning i Östersund. Dit kan jag ringa och diskutera, de vet hur jag tänker. Det hade nog varit svårare om jag inte hade haft de kontakterna på sjukhuset.

– Snarare njuter jag av mitt ansvar och min handlingsfrihet – det är jag som måste lösa problemen, det finns ingen annan som gör det i morgon. Det är kul, man växer som människa.