»Min professur kan kanske inspirera andra kvinnor«

Marianne Arner, överläkare på handkirurgiska kliniken, Södersjukhuset i Stockholm, blev nyligen Sveriges första kvinnliga professor i handkirurgi. 

Hur känns det?

– Det känns bra. Och jag är stolt över att jag uppfyllde kriterierna – att det var möjligt – trots att jag har jobbat mycket kliniskt och har varit chef och inte bara skrivit vetenskapliga artiklar. Jag är glad över att de meriterna också är viktiga för en professur. Min professur sätter fokus på handkirurgin i Stockholm, och kan kanske inspirera andra kvinnor att uppnå den här akademiska nivån.

Professuren är på 20 procent, vad gör du resten av tiden?

– Från februari är jag pensionär på halvtid, och sedan jobbar jag med kvalitetsregistret HAKIR, som jag var med och startade. Vi följer resultat av handkirurgiska operationer i hela landet. Registerjobbet handlar mycket om att se till att insamlade data är korrekta och att åka ut och prata om registret.

Kommer du inte att sakna det kliniska arbetet med patienter?

– Vi har inte fått lov att operera så mycket under pandemin, så det blev ett bra tillfälle för mig att trappa ner. Jag har verkligen älskat mitt jobb med patienterna, men jag har ofta tagit oron för patienterna med mig hem; man vill att det ska gå bra för dem, och den oron är skön att slippa nu.

Vad är det som är så speciellt med handkirurgi? 

– Handen har en fantastisk anatomi där allt har en funktion. Inom handkirurgi »lagar« vi saker, det är en rekonstruktiv specialitet. Teamarbetet mellan olika yrkesgrupper är en annan positiv aspekt och kanske den viktigaste anledningen till att jag valde handkirurgi. Vi följer patienterna genom hela vårdförloppet från operation till omvårdnad och rehabilitering, och man lär känna sina patienter. Jag tror den kontinuiteten uppskattas mycket av patienterna också. När man opererar barn med medfödda avvikelser, vilket varit mitt fokus under många år, får man följa sin patient genom hela uppväxten. Jag har arbetat inom handkirurgi under hela min karriär och har hela tiden lärt mig nya saker. 

Visste du från början att du ville bli just handkirurg?

– Jag ville göra något praktiskt varvat med mottagningsarbete och gärna något kirurgiskt, så när jag fick 3 månader handkirurgi i AT-blocket i Malmö fastnade jag för det. Det är ju en liten specialitet, men det finns fördelar med det, till exempel att man känner varandra. Det som kan vara negativt är att vi för en ständig kamp med de större specialiteterna; vi blir ofta nedprioriterade och måste slåss för att visa vårt värde. Ingen dör ju om operationen blir inställd, men om en handoperation får vänta kan följden bli en dålig hand och att patienten kanske inte kan jobba, så på längre sikt är de handkirurgiska operationerna nog så viktiga.

Vad handlar din forskning om?

– Jag är involverad i många olika projekt. Ett projekt är ett samarbete med KTH där vi undersöker om det går att limma ihop frakturer med en nyutvecklad polymer. Vi hoppas kunna prova metoden på patienter i framtiden, men än så länge rör det sig om djurstudier. En av mina doktorander studerar rehabilitering efter nervskador med fokus på hur hjärnan kan tränas redan in­nan nerven vuxit ut. En annan doktorand studerar böjsenskador i fingrarna. Vi har fortfarande inte helt bra resultat efter dessa skador, och undersöker bland annat hur patienter följer våra instruktioner efter en operation. 

– För mig är forskning en fråga om nyfikenhet: finns det något som vi kan göra bättre? Forskningsfrågor dyker upp hela tiden, och det är inte bara professorn utan alla medarbetare som ska kunna forska. Både små och stora projekt kan få stora resultat för arbetet på kliniken. Det är det som driver mig – att det är kul att förbättra saker!