»Jag har följt den här drömmen om att få till stånd en förändring när barn föds. Det är nu visat att noll-separation är bäst för överlevnaden och att separation är skadligt«, säger Nils Bergman, här med Suzy Blankson från Ghana, en av deltagarna i WHO-studien. Foto: Jill Bergman

Redan för över 25 år sedan förespråkade Nils Bergman hud-mot-hud-kontakt mellan mor och för tidigt födda barn. Han jobbade då som missionsläkare i Zimbabwe och använde sig av metoden då de medicinska resurserna var knappa. Nu är det han vetat under så många år vetenskapligt bevisat i en stor studie genomförd av WHO: att hud-mot-hud-kontakt direkt efter födseln kan minska dödligheten hos för tidigt födda barn med upp till 25 procent. 

Du är inte överraskad över resultaten?

– Att fler barn överlever med »kangaroo mother care«-metoden visste jag, det har jag sett med egna ögon, men jag var inte säker på att WHO skulle kunna bevisa det vetenskapligt. Det är en fantastisk prestation de har gjort. Den stora upptäckten är att samvård av barn och mammor är nödvändig och att kontakten behöver vara tidig, helst omedelbar, och kontinuerlig. 

– Intressant är att det var just sepsis som var mest slående förbättrat, det var färre infektioner hos barnen som fick direkt hud-mot-hud-kontakt. Barnen är beroende av mamman på flera olika sätt – mammans mikrobiota, mjölk och värme har verkligen betydelse. De här barnen inte bara mår bättre, utan »är« bättre vad gäller kognitiva funktioner.

Hur kom det sig att du kom in på detta område?

– När jag jobbade som läkare i Svenska kyrkans mission i Zimbabwe hade vi inga kuvöser alls, så vi gjorde det vi kunde göra: att tillämpa omedelbar hud-mot-hud-kontakt. Vi hade ungefär 1 200 födslar med 100 underburna barn om året på missionssjukhuset, och vad vi kunde se, efter 4 år, var att överlevnaden för barn som vägde 1 000–1 500 gram hade ökat från 10 till 50 procent. Mammans kropp gjorde hela skillnaden. 1994 skrev vi en artikel om detta som inte blev mycket uppmärksammad. 

– Efter 6 år på landsbygden i Zimbabwe hade jag bra kunskap om hur man ska behandla olika sjukdomar, men jag kunde inte så mycket om hälsa. Då gick jag en kurs, »Masters of public health«, i vilken jag också undersökte olika aspekter på kängurumetoden. Detta blev en randomiserad studie, och resultaten var även här goda, men återigen fick vi in­gen uppmärksamhet – utom i Sverige. På Karolinska och i Uppsala hade man kommit till samma slutsats som vi, och ett samarbete inleddes med Björn Westrup från Karolinska. Med hjälp av kontakter därifrån fick vi så småningom pengar från Bill & Melinda Gates Foundation att genom WHO göra en ordentlig vetenskaplig randomiserad studie. 

Vad var din roll?

– I studien deltog sjukhus i Indien, Nigeria, Malawi, Tanzania och Ghana. Jag och min fru Jill ansvarade för att metoden tillämpades på rätt sätt, och vi hade ett team med neonatologer som samtidigt tillämpade högsta standard av klinisk vård. Vi besökte sjukhusen varje kvartal under två år och kollade att vården såg likadan ut för dem som var randomiserade till hud-mot-hud-kontakt och för dem som inte var det. 

Kommer WHO att ändra sina riktlinjer för prematur vård nu?

– Ja, jag vet att det är på gång, jag hjälper dem. I början på nästa år kommer det troligtvis en ny policy från WHO.

– Det har varit en 25 års lång vandring med ganska hårt motstånd, så det känns väldigt bra att vi har kommit så här långt nu. 

– På gång är också en annan studie, IPISTOSS (Immediate parent infant skin-to-skin study), där vi försöker förstå de mekanismer som gör att barn överlever. Vi vill kunna visa resiliensen och följa barnen under två år, men vi har jättesvårt att fullfölja studien eftersom det saknas medel. Det är många som tycker att »det här är jättespännande och trevligt« men inte vill ge forskningsbidrag. Som om det inte vore viktigt att överleva! 

Var är motståndet störst?

– Jag tror i den västerländska världen är neonatologer utbildade på att få barn att överleva med teknik, och det har ansetts oansvarigt att låta barnen vara för nära föräldrarna, med rädsla för infektioner. Det behövs omfattande systemförändringar inom läkarkåren, industrin och samhället, det är en av de saker som jag har jobbat mest med.

Läs mer!
https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/nya-ron/2021/06/omedelbar-hud-mot-hud-kontakt-okade-overlevnad-hos-tidigt-fodda/

 

Nils Bergman

Yrke: Folkhälsoläkare; har jobbat nästan hela sitt yrkesliv i Zimbabwe och Sydafrika. Har förutom missionsläkare i Zimbabwe varit chef för sjukhus i Kapstaden samt forskat på skorpioner.

Ålder: 66 år.

Familj: Hustrun Jill, barnen Rebecka, Simon och Emma samt tre barnbarn.

Bor: Uppsala sedan tre år »men vi håller på att försöka få till ett generationsboende«. Uppvuxen i Zimbabwe, där pappan var missionsläkare.

Aktuell: Medförfattare till artikeln »Immediate ’kangaroo mother care’ and Survival of infants with low birth weight« (https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/nya-ron/2021/06/omedelbar-hud-mot-hud-kontakt-okade-overlevnad-hos-tidigt-fodda), publicerad i NEJM. I studien var över 3 000 barn med en födelsevikt på mellan 1 000 och 1 800 gram randomiserade till antingen omedelbar hud-mot-hud-kontakt (immediate kangaroo mother care) eller till »traditionell« vård där barnet togs från mamman till dess att det var stabilt.