Tamara insjuknade i anorexia nervosa efter en långdragen halsinfektion. Hon började äta mer restriktivt och upplevde snart ett exponentiellt välbehag när hon lyckades hoppa över ännu en måltid. Relationerna i familjen blev asymmetriska. Föräldrarna förlorade sig i en hybrid mellan hopp och förnekelse. Bakom bedrägeriet gäckade en djup rädsla, och snart tappades den gemensamma kampen mot dotterns ohälsa till en bitter strid mot varandra. De senaste två veckorna hade Tamara till frukost ur en skål med vatten ätit tio cornflakes, mitt på dagen 50 gram kokt torsk och till middag tre broccoliknippen. Hon hade undvikit köket eftersom hon upplevde att hon från stekos och vattenånga inandades kalorier, men kunde med blicken likväl inte släppa spisen där hennes öde avgjordes flera gånger om dagen.
Anorexia nervosa är den psykiska ohälsan med högst dödlighet. Det spekuleras om orsaker, man talar om »the perfect storm«: hereditet, en existens under föräldrarnas radar, tvångstankar, kontrollbehov, obalans i tarmfloran, infektioner, bantning med upplevd ökad energi och så den ödesmättade kommentaren: »Gud så tjocka armar du har!«
När jag undersökt Tamara berättade jag att hon var i svält med ett sviktande hjärta. Jag såg på föräldrarna, nämnde att tillståndet krävde heldygnsvård och att behandlingen var mat. Ur det bottenfrusna äktenskapet lutade sig modern fram i soffan: »Påstår du att jag inte tagit mitt ansvar? Utan mig hade hon varit död.«
En av våra yngsta skötare, Billie, presenterade sig och tittade på Tamara: »Klockan närmar sig halv fem. Kom så går vi och äter.« Tamara reste sig och följde med ut i matsalen. Jag erinrade mig en händelse i stallet med en av mina döttrar som bad mig gå ut och hämta in en av hästarna. Några minuter senare höll jag i grimskaftet: »Kom så går vi!« Jag drog lite hårdare: »Kom nu!« En av min dotters kompisar, en flicka på kanske nio, stod intill mig: »Jag kan försöka om du vill?« Jag gav henne grimskaftet och hörde henne säga: »Kom nu!«, varpå hästen skrittade med henne in i stallet.
Under några veckor stöttade Billie dagligen Tamara till ett ökat eget ansvar under måltiderna, ett arbete som resulterade i hävd svält och viktuppgång. Måltidsstödet utmanade, eftersom Tamara upplevde att hon blev bestulen på den enda strategi hon hade mot sin ångest – svält. Tillsammans med föräldrarna identifierade Billie en vidmakthållande faktor: upplevelsen av att måltidsstödet hemma inte bara stöttat Tamara utan även haft betydelse för föräldrarnas kamp mot varandra. Uppgiften att undanröja denna omständighet var svår då det missriktade omhändertagandet var fint sammanflätat med föräldrarnas goda intentioner. Stegvis hjälpte Billie föräldrarna att ta över jobbet vid matbordet. Deras upplevelse av misslyckande ersattes efter hand med känslan av ett återerövrat föräldraskap med möjlighet att på nytt se sig själva som en tillgång i dotterns liv.
Vid utskrivningssamtalet nämnde jag att QTc-förlängningen gått i regress och att fosfatvärdet normaliserats. Billie reflekterade kring Tamaras mod och röst som återfått sin styrka. I avskedet sträckte Tamaras mamma sina armar mot Billie som slöt henne till sig. Efter samtalet tog Billie mig åt sidan. Hon berättade att hon sagt upp sig. Jag slog ner blicken och tänkte: »Snälla, stanna. Du är den enda som kan få patienterna att äta. Stanna, lär mig hur man gör.« Samtidigt visste jag att min vädjan vore utsiktslös. Självförtroendet i undertexten, Billies signum och geni, gick inte att lära sig.
Anorexia nervosa fortsätter att utmana oss. Läroböckerna är centrala men kan inte fånga ohälsans kärna och väsen. Man kunde lika gärna, för att citera filosofen Alf Ahlberg, försöka fånga solens ljus och blommornas doft med handen.
