»Det vore en fördel om läkare hade en bättre språkbehandling«

Det är många läkare som även skriver, både böcker och and­ra texter. Carl Lindgren är en av dem, och i sin senaste bok »Läkare med penna och patos« har han valt att titta närmare på 20 läkarförfattare.

Varför har du skrivit den här boken?

– Jag själv har alltid haft ett ben i litteraturen och ett i medicinen, och jag tycker att det är intressant att de två ämnesområdena tangerar varandra. I mig har det formats ett intresse för läkare i litteraturen och hur läkare har porträtterats. Jag har också skrivit en del själv om detta i olika artiklar, så för ett par år sedan tänkte jag att man kanske ska skriva en bok om läkare som skriver.

20 läkare finns med i boken. Berätta om urvalet.

– Jag ville välja ut läkare som i sina texter speglar förtryck eller orättvisor som de själva eller andra utsattes för under tiden då de verkade. Så jag fastnade för 20 läkare som representerar den gruppen som jag särskilt ville undersöka. Och det behövde inte vara läkare som har skrivit specifikt skönlitterära texter, det viktiga var att de har skrivit texter med ett budskap.

Av de 20 är bara 2 kvinnor, var det svårt att få med kvinnor?

– Ja, det är en svaghet med boken, men det speglar också den typ av patriarkalt förtryck som förekom när kvinnor inte tilläts utöva läkaryrket.

Vilken är din favoritläkar­författare?

– Oj, det var svårt. Av de 20 som finns med i boken är det nog Bulgakov. Han utstod stora påfrestningar när han jobbade som ensam doktor i fält, han var oppositionell mot Sovjetunionen och han led under morfinmissbruk. Jag beundrar honom och använde ofta hans böcker som kurslitteratur vid skönlitterära kurser som jag tidigare höll för läkarstudenter. »Mästaren och Margarita« är ju ett mästerverk!

Hur var det att hålla de kurserna för läkarstudenter?

– Ja, vissa studenter tyckte att det bara var skit och att det tog tid från »viktigare tentor«. Den stora majoriteten tyckte varken eller, och så fanns det en minoritet av studenterna som tyckte att detta var bra. Jag säger inte att man blir en bättre läkare av att läsa skönlitteratur, men det kan vara en katalysator till att få ett empatiskt engagemang. För mig har det också varit ett sätt att förstå historien och hur medicinen har utvecklats – ett flertal diagnoser har ju också namn efter läkare, men många känner inte till personen bakom diagnosen.

Har du alltid varit intresserad av både litteraturvetenskap och medicin?

– Ja, efter att jag hade läst medicin tyckte jag att det var dags att läsa litteraturvetenskap »på riktigt«, så då läste jag in en examen även i det ämnet. Jag har på ett lyckosamt sätt lyckats kombinera två intressen, skrivit flera böcker och så har jag ju varit barnläkare, det roligaste som finns – det är en fantastisk tillvaro att vara barnläkare. Där har jag haft turen att ha jobbat med goda förebilder, som till exempel Hugo Lagercrantz. Nu är jag pensionär, men fortsätter att jobba som redaktör för Medicinhistorisk Tidskrift.

Du skriver i bokens förord att »Läkare borde ha samma lyhördhet för språket som en författare«. Vad menar du med det?

– Jag tycker att språket i journaler är bristfälligt, torrt och sakligt. Det är inte be­skrivande och styrs mycket av mallar. Det blir inte så belysande för vad du har för person framför dig, vi behandlar ju människor – inte sjukdomar. Den humanistiska dimensionen går förlorad i dagens journalskrivande. Det skulle vara en fördel om läkare hade en bättre språkbehandling för att tydligare få fram budskapet.