Jazzen hjälper honom att se helheten i yrket som psykiater

Erik Nordström delar sin tid mellan att vara psykiater på Kungälvs sjukhus och jazzmusiker inom olika musikkonstellationer. I december släpper han en skiva med bandet Limbic Resonance. 

Är det du som har kommit på det namnet?

– Ja, det anspelar på det limbiska systemet eftersom jazz handlar mycket om kommunikation och om att lyssna på varandra när man spelar. Man måste öva mycket och lyssna mycket för att bli en bra jazzmusiker.

Har du alltid spelat mycket?

– Ja, jag gör det för att jag måste, annars blir det ett slags tomhet. Jag började med cello som barn, men tyckte att det var tråkigt. Så när jag var 13–14 år gick jag över till att spela saxofon, då blev det jättekul och jag höll i gång jättemycket under hela gymnasiet.

Varför började du då läsa medicin?

– Jag är naturvetenskapligt intresserad, och hade jobbat mycket inom äldreomsorgen, och tyckte även det var kul. Så jag började på läkarutbildningen i Umeå, men musiken fanns med parallellt med läkarstu­dierna: jag tog en paus under två år för att gå på folkhögskola. Då spelade jag saxofon 7 timmar per dag, det blev väldigt intensivt eftersom jag inte hade så mycket tid på mig som de andra. När jag kom tillbaka till läkarutbildningen i Umeå så startade jag olika band där. 

Men du ville ändå fortsätta med läkarkarriären?

– Jag var tveksam till att bli läkare med allt vad det yrket innebär i form av till exempel ansvar, och funderade flera gånger på att byta till musiken. Nu i efterhand tycker jag att det var ett klokt val, jag skulle inte vilja vara utan läkaryrket, så jag ångrar inte att jag fortsatte. Det är inte mycket pengar i branschen för jazzmusiker, och nu kan jag hålla på med den musik jag vill utan att behöva undervisa. Jag tjänar inga pengar som jazzmusiker, utan har snarare lagt ut pengar!

Och det har fungerat att vara läkare och musiker samtidigt?

– Ja, efter AT jobbade jag på infektion i Umeå som erbjöd mig en 75-procentig tjänst just för att kunna spela. Sedan flyttade jag till Göteborg, mycket på grund av att det finns fler musiker att spela med i en större stad. Där började jag på psykiatriska kliniken för att snabbt få ett jobb, och då tänkte jag att »det här är bara tillfälligt«. Men sedan ville de att jag skulle börja min ST på deltid där, så då kunde jag spela, och nu tycker jag att det är jättekul. 

– Sedan jag blev färdig specialist trivs jag väldigt bra. Det är kul med akutpsykiatri, som jag jobbar mycket med, och med oklara patientfall. Under pandemin hjälpte jag till på medicinkliniken och kände då att jag hade hittat rätt med psykiatrin. Där är patienterna mer dynamiska. 

Berätta om dina musikprojekt.

– Limbic Resonance är en riktigt rolig jazztrio, och nu har vi repat mycket inför skivsläppet på en jazzklubb i Göteborg. Sedan har jag projektet Sea Deer med mer elektronisk jazz, en vilande grupp med frijazz som jag inte har hunnit med, och en duo med en kantor i en kyrka som är mer elektronisk musik. Olika band tillför olika saker, jazz är en sak men det är också kul att göra mer melodiös musik. Jag har också startat eget skivbolag, och i trädgården har jag låtit bygga en studio där jag komponerar, övar, producerar och spelar in.

Vad tar du med dig från musiken till läkarjobbet?

– När man spelar jazz ihop med andra presenterar man först låtens melodi och sedan improviserar man över låtens harmonik och form, och hjärnan går på högvarv. Då måste man vara tydlig, kunna ta snabba beslut och se helheten, och det har jag användning för som läkare.