»Att ha upplevt en annan verklighet har varit en drivkraft«

Till sommaren är 23-åriga Muataz Lafta klar med läkarprogrammet i Uppsala. Samtidigt forskar han och har varit med och bildat två student­föreningar. Nyligen utsågs han till Årets Uppsalastudent 2021. 

Hur känns det?

– Det känns stort och omvälvande, jag är stolt och tacksam. Det är ett fantastiskt kvitto på det arbete som gjorts med arbetet i föreningarna; där är vi fler, även om det är jag som fått priset. Men priset fick jag också eftersom jag har forskat och undervisat mycket, och för mitt hälsofrämjande arbete där jag åkt runt i skolor och pratat om risker med alkohol, narkotika och tobak.

Hur har du hunnit med allt?

– Tid finns alltid, det handlar om vad man väljer att lägga sin tid på och att ta vara på den tid som finns. Det här med att man inte hinner – för mig är det bara en ursäkt. Men det är klart att det måste finnas motivation och intresse, man ska inte göra saker bara för att skaffa meriter, utan för att känna att man utvecklas. För mig är det viktigt att göra olika saker för att skaffa livserfarenhet.

– Forskat har jag gjort parallellt med studierna på somrar, kvällar och helger, inom neurovetenskap. Examensarbetet har jag gjort i förväg, så nu kan jag hoppa över termin 10.

Vad händer efter din grundutbildning?

– Jag ska söka AT. Det vore trevligt att göra AT hemma i Eskilstuna, om det går att kombinera med forskningen i Uppsala; kanske blir det forskar-AT. Vad gäller inriktning är kirurgi mitt stora intresse. Jag insåg tidigt att jag ville välja en praktisk specialitet. 

Du har varit med och startat Kirurgiska föreningen Uppsala och Studenter i forskning Uppsala. Varför?

– Det är viktigt med initiativ med syfte att förbättra situationen för andra studenter. Någon måste göra det, och det är lätt att tänka att »det får någon annan göra«. Men jag har inte gjort något som jag inte vill, utan jag brinner för det här. Jag är själv första generationen läkare i min släkt och har inte fått någon hjälp utan har fått gå omvägar ibland. Därför vill jag underlätta för andra, skapa intresse, inspirera och sänka tröskeln för att till exempel börja forska. Inom föreningarna kan vi utvecklas tillsammans och dra nytta av varandras erfarenheter.

– Jag vill också dela med mig av mitt intresse inom det kirurgiska fältet eftersom jag tycker att det är det häftigaste som man kan hålla på med!

Ditt driv, var kommer det ifrån?

– Jag kom till Sverige för tio år sedan, efter att ha flytt med min familj. Vi kommer från en utsatt minoritetsgrupp i Irak, och att lämna var ett val mina föräldrar gjorde för att få en bättre, tryggare framtid. Så att ha upplevt en annan verklighet har ju varit en drivkraft. Jag är också tacksam för den erfarenheten, som har gett ett större perspektiv på livet, och jag uppskattar och värdesätter det jag har i Sverige, mycket eftersom mitt liv inte har varit en dans på rosor.

– När sedan min pappa blev sjuk och gick bort i cancer bestämde jag mig för att komma ut starkare ur det, och det blev förstås en drivkraft att göra bra saker för att hedra hans minne. 

Har du alltid velat bli läkare?

– Ja, så länge jag kan minnas, och viljan har stärkts med tiden. När pappa var sjuk blev det en inspiration på vägen; att kunna hjälpa andra. Jag trivs jättebra med mitt val och skulle inte kunna tänka mig att göra något annat.

Vad är drömmen att jobba med?

– Målet är en akademisk och en klinisk karriär parallellt. Det är min plan, inte en dröm, jag väljer att tänka så. Jag har siktet inställt på neurokirurgi, att bli en forskande läkare och bidra på olika sätt inom vetenskapen. Jag vill jobba i Sverige, jag kan inte tänka mig att göra om resan att bryta upp och börja om i ett nytt land, samtidigt som jag vill ge något tillbaka till Sverige.