Hon förmedlar konstnärlig bild av kropp och hälsa i teaterform

Ett team av bland andra konstnärer, skådespelare och läkare bidrog till att förverkliga läkaren Anna Nordlanders idé om att öka människors folkhälsobildning. Resultatet blev en kombination av utställning, teater och samtal på Kulturhuset i Stockholm under hösten.

 Varför ville du göra den här teatern/utställningen?

– Det började redan när mina barn var små och vi gick på ställen som Junibacken och Tom Tits. Jag kände då att jag ville göra något liknande som handlade om kroppen. Det är väldigt många som tycker att det är spännande med kroppen och jag får väldigt många frågor från vänner. Böckerna »Så funkar det« har också funnits som inspiration, den är ju på en ganska barnslig nivå, men jag tänkte att det borde gå att göra något kul även för vuxna. Alla har ju en relation till vården, och många är intresserade av vård och hälsa. Jag ville öka folkbildningen om den egna kroppen och hälsan eftersom jag upplever att det finns en stor nyfikenhet kring det.

– Men processen med just det här projektet har pågått i cirka två år. Någon tyckte att jag skulle slå mig ihop med Andreas Blom, som är den and­ra halvan av projektet, ansvarig för den konstnärliga biten. Han hade en mer konstnärlig bild av hur vi skulle förmedla vård och hälsa. Det blev en öppen process, där besökare fick ge sin »input« på utställningen.

Teatern blev en så kallad promenadteater där publiken rör sig i utställningslokalen och delvis interagerar med skådespelarna. Hur fungerade det?

– Det är en rolig form och ett bra sätt att ta in kunskap. Tanken var att man skulle gå runt och uppleva, klämma och känna och kanske kliva in i organ. Det skulle inte vara korvstoppning utan man skulle delta själv. Teatern kretsade kring tre fall: sexualhälsa, psykisk ohälsa och välfärdssjukdom, och där var publiken delaktig. Teatern var lite kritisk mot vården också, men det funkade – doktorer är ju också lite kritiska.

Efter teatern hade du tillsammans med inbjudna läkare och forskare samtal kring något av de tre fallen. Vad var tanken med det?

– Det var för att man skulle kunna reflektera över det man just sett. Det finns ju så mycket mer att prata om vad gäller till exempel sexualhälsa, så med utgångspunkt från teatern kunde samtalen ta vilken riktning som helst. Vid ett samtal om sexualhälsa kom det till exempel ett äldre par och delade med sig av sina erfarenheter. Det var fint.

Blev det som du hade tänkt dig?

– Det blev mycket mer kreativt och roligt än vad jag hade tänkt. Jag hoppas att folk uppskattade det här och att vi kan vidareutveckla detta. 

Finns det några planer för att gå vidare med projektet?

– Det finns planer, men inget konkret. Någon framtidsversion skulle väl vara att bjuda in skolor eller att åka runt till skolor, och gärna till förorten.

– Förutom de fallen vi berörde i teatern finns det ju hur många områden som helst. Man skulle kunna tänka sig ett större ställe, ett »Kroppens hus«, där man som på lekland skulle kunna hoppa på cancerceller eller som i »lasergames« skjuta på dem. Och så skulle det vara kul att ha en kulvert. Det finns en massa kul man skulle kunna göra! 

Vad bär du själv med dig från hela projektet?

– Det har varit värdefullt att få en inblick i hur andra betraktar vården och att få en inblick i kreativa människors spännande hjärnor. Jag kan tycka att vi läkare är drillade i att tänka på ett visst sätt genom vår utbildning. Vi kan säga något och tycka att vi är jättetydliga, men det kan vara så att informationen inte har gått in, det är viktigt att bli påmind om det. På våra möten med skådespelarna och konstnärerna kände jag mig ibland jättedum eftersom de tänkte på ett helt annat sätt än jag!