Fasansfulla operationer och krig i ny bok om historiska kirurger

För 38 år sedan flyttade Per-Olof Hasselgren med sin familj till USA. Som historie­intresserad kirurg har han nu skrivit en bok om »revolutionära« kirurger som både medi­cinskt, politiskt och militärt deltog i det amerikanska revolutionskriget 1775–1783 och där utförde »heroiska« operationer.

Hur kommer det sig att du har skrivit den här boken?

– Jag har alltid varit intresserad av historia i allmänhet och medicinsk och kirurgisk historia i synnerhet. I Sverige läser vi om 30-åriga kriget och liknande, men alla skolbarn här läser om den amerikans­ka revolutionen, som var mer okänd för mig. När jag läste på slogs jag av hur många kirurger som var involverade i den amerikanska revolutionen, både politiskt och militärt, samtidigt som de byggde upp sin medicinska verksamhet. Mycket har skrivits om det amerikanska revolutionskriget, men att många kirurger deltog var en ny vinkel. Jag tyckte själv att det var spännande och tänkte att inte bara kirurger utan även andra skulle tycka att det var intressant. 

Hur har du valt ut de kirurger du skriver om?

– Jag valde dem som jag tyckte var mest intressanta utifrån deras politiska och samhälleliga engagemang, och som hade en viktig roll när kriget bröt ut, samtidigt som de utvecklade sin profession på många viktiga sätt och byggde upp sina praktiker. 

Du beskriver många fasansfulla ingrepp som kirurgerna utförde på patienter, helt utan anestesi. Kan du som kirurg ens föreställa dig hur det gick till?

– Nej, det är svårt. 1700-tals­kirurgi är ganska fascinerande: kirurgerna utförde heroiska ingrepp, som amputationer efter krigsskador, mastektomier för bröstcancer, laparo­tomier för gynekologiska tumörer och borttagande av blåsstenar – allt utan anestesi, förstås. Många patienter dog av chocken, men det är ändå otroligt att så många överlevde. De fick förstås stora mängder vin och opium, men de var trots allt vakna under operationerna. Det går inte att föreställa sig hur fasansfullt det måste ha varit, men det här var patienter med ofantliga besvär,  som ofta visste att de hade till exempel cancer och därför var villiga att utsätta sig för ett kirurgiskt ingrepp. 

Hur lång tid har du jobbat med boken?

– Det har varit ett tidskrävande arbete, ungefär 5–6 år. Det var en spännande detektivuppgift att hitta källor, men det tar tid. Jag har haft stor nytta av Massachusetts Historical Society och Warren Anatomical Museum, vilka bägge finns här i Boston. Båda har stora mängder originaldokument tillgängliga för forskning. 

Blir det någon mer bok?

– Ja, jag är en bra bit in på ett nytt projekt som kommer att handla om amerikanska presidenter och deras kirurgiska operationer – vad de har behövt för kirurgi under tiden de har varit presidenter. Jag hoppas att det kan bli intressant för både läkare och allmänhet.

Du har jobbat kliniskt som kirurg i 45 år och även forskat. Har du slutat jobba kliniskt nu?

– Jag slutade operera för två år sedan, men är inte pensionerad utan är kvar på kliniken som professor, vilket innebär att jag undervisar medi­cinstudenter från Harvard och jobbar med olika kliniska forskningsprojekt. Att inte längre ha ansvar för patienter gör livet enklare: man kan komma och gå som man vill, och man får mer tid till att läsa och skriva. Mitt labb, som har fått stöd av NIH (National Institutes of Health, red anm) i mer än 30 år, avvecklade jag nyligen. 

Hur kom det sig att du och familjen flyttade till USA?

– Vi flyttade hit 1984 – det var vanligt på den tiden att unga och forskningsintresserade kirurger ville ha ett eller två år i USA för erfarenheten. När vi skulle flytta tillbaka blev jag erbjuden att stanna på fakulteten i Cincinnati, där vi bodde då. Vi tyckte mycket om USA, så det var ett lätt beslut att stanna.