Stamcellsforskningen byttes mot ett lugnare liv på Gotland

Anna Grönlund jobbade i den forskargrupp som anmälde Pao­lo Macchiarini, men när hela den historien blev känd valde hon att lämna forskarkarriären och flyttade till Gotland för att jobba som läkare – och skrev en bok inspirerad av händelserna inom stamcellsforskningen på Karolinska institutet.

Huvudpersonen i din bok heter som du, handlar den om dig?

– Det är klart att den handlar om mig, men faktamässigt är det inget som stämmer. Jag började skriva när allt det där hände, men så mycket var konstigt att jag inte kunde skriva sanningen. Så jag vände mig till fiktionen. Det är väl det fiktionen är till för – att förstå livet och människorna runtomkring oss. 

Du ingick i forskargruppen som anmälde Macchiarini. Hur var det?

– Jag kom in i den när det redan var bestämt att en anmälan skulle göras, de som i medier har kallats för »visselblåsarna« var ju mina chefer och handledare, men de ville inte dra in oss doktorander. Vi förstod bara att något mysko var på väg att hända, och jag fattade inte vad som var sant och vad som var falskt. Macchiarinis doktorander var ju mina kompisar, men man visste inte vem man fick prata med, det var mycket paranoia och hemligheter.

– Jag trodde att jag höll på att bli sjuk och tog till och med kontakt med psykiatrin, sa att »jag jobbar på ett labb där man gör hemliga experiment, tänk om det är jag som inte är frisk«. Jag behövde någon som sa till mig att det inte var så. Det var utifrån allt detta som berättelsen till min bok kom.

Du har sagt att boken är 100 procent sann och 100 procent falsk. Hur då?

– Det beror på vad man letar efter. Sanningen ligger i att det var så här det kändes för mig, men alla fakta är ändrade. Kärnan är sann. Personerna i boken finns ju inte på riktigt, men alla har delar av mig själv. Man skulle kunna kalla boken för min mardröm om hur det skulle kunna ha varit. Mycket av det jag skrev kom på kvällen när jag skulle sova. Då skrev jag av mig och sov sedan som en bebis. Jag har försökt att skriva om det som vi väljer att titta bort från, som psykisk sjukdom och död.

Så man kan säga att det blev en bok i stället för en avhandling?

– Ja, jag valde att sluta forska när hela historien började komma på tv. Jag ville inte fortsätta då. Inte bara min forskargrupp utan hela stamcellsforskarvärlden tog skada av detta. Så i stället gjorde jag klart läkarprogrammet, flyttade till Gotland och började jobba som läkare där – och gick en skrivarkurs! 

– Jag skrev boken nästan febrigt, men den tog sedan extremt lång tid att redigera. Jag har ingen författarbakgrund, och det tar tid att lära sig skriva.

Men hade du egentligen tänkt dig en forskarkarriär?

– Ja, jag hade tänkt mig att bli en sådan där läkarforskar­superperson, docent och professor på KI, men jag tror inte att jag hade fixat det. Det är en jättestor sorg att jag fick ge upp det. Jag slet så under läkar­utbildningen, tog extrakurser, jobbade gratis på labb i många år och pausade läkarutbildningen för att börja forska. Jag har varit extremt bitter.

– Samtidigt mår jag bra nu, och jag vet inte om jag hade gjort det om jag hade blivit den där superforskaren. Den stora lyckan är att jag hade en klinisk utbildning i grunden så att jag kan jobba som läkare. 

Hur är livet nu?

– Jag har ett helt annat liv nu. När jag fick barn fick jag tänka om lite grann, vi har ett fint hus, jag odlar tomater och vi åker till stranden. Jag har också en idé till nästa bok, och har fått pengar av Region Gotland för att gå en kurs i att lära mig skriva tv-serier.

– Jag är glad att det blev som det blev, jag hade kunnat jobba ihjäl mig som forskare.