När Rafal Salah Abdelqader flydde med sin familj från Irak hade hon kommit halvvägs för att bli specialist i allmänmedicin. Men först efter fem år kunde hon börja jobba som läkare i Sverige. Foto: Charlotta Kåks Röshammar

När en bomb slog ner tio meter från barnens dagis tyckte Rafal Salah Abdelqader att det inte längre gick att bo kvar i Irak. Det blev en lång resa från ett myllrande Bagdad till lilla Ludvika, med målet att fortsätta att jobba som läkare i det nya landet.

Hur var det när ni flydde Irak?

– Vi flydde 2006, ett hemskt år i Irak. Det var strider mellan sunni- och shiamusli­mer; man kunde bli dödad för att man hade fel namn. Det hade ju varit oroligt länge – under hela 90-talet var det krig och vi vuxna var vana vid det – men när det gällde mina barn blev det ohållbart. När byggnaden tio meter från mina barns dagis bombades sa jag till min man: »Jag kan inte stanna här.« Jag hade skjutsat mina barn och lämnat dem där för att jag måste åka till jobbet. Hur skulle jag kunna göra det igen? Barnen var skräckslagna och chockade av den händelsen.

– Men jag ville egentligen inte lämna Irak, jag tyckte om mitt hus och mitt jobb på ett stort sjukhus i Bagdad.

Hur var det att komma till Ludvika?

– Vi kom till Arlanda och trodde att vi skulle till Stockholm, men bussen bara körde och körde i tre timmar. Det blev mörkare och mörkare, det var den 22 oktober, och vi undrade var alla människor tog vägen. Jag sa till min man: »Är det här ett sådant där katastrofområde där folk har försvunnit?« Vi kom ju från en 8-miljonersstad, där det rör sig folk på gatorna hela tiden! 

Var det självklart för dig att fortsätta jobba som läkare i Sverige?

– Ja, absolut. Innan vi kom till Sverige flydde vi till Jorda­nien, och kom där med i ett FN-program för att komma till ett annat land. Då sa man till mig att »om du vill jobba som läkare i Sverige så måste du lära dig språket«. 

– Men det var inte svårt, jag tyckte om språket. Första kursen tog bara tre månader, men jag behövde vänta tre månader till för att få göra provet. Jag ville gå vidare med språket för att läsa mer koncentrerad sjukvårdssvenska och kämpade verkligen för det, men jag fick inte. De visste inte i en liten kommun hur man skulle göra, och byråkratin satte stopp. Det kändes som slöseri med tiden – jag ville ju göra något! Så då tog jag jobb som tolk eftersom jag kunde arabiska, engelska och svenska. Det var mycket frust­ration den där tiden, och i pe­rioder var jag jättedeprimerad.

Hur gick sedan vägen till läkare i Sverige?

– En läkare här i Ludvika sa till mig att »om du vill gå vidare för att kunna jobba som läkare måste du flytta till Stockholm«. Men vi ville inte flytta, vi kunde inte, och vågade inte gå emot systemet. Vi var nya i Sverige och visste inte om det kunde vara olagligt. Så jag pluggade mycket på egen hand, gjorde gamla AT-prov, jobbade en period som undersköterska och skrev sedan kunskapsprovet efter att själv ha letat på internet. Då hade vi börjat lära känna landet och livet här. Jag klarade inte alla delar på provet, men en kvinnlig kollega som jag pratade med efteråt berättade om en kompletterande utbildning på två terminer för läkare utanför EU. Jag sökte på internet, hittade kursen med placering i Stockholm, och sa till min man: »Jag kommer att vara borta mycket.« Han, som hade sett hur frustrerad jag var över att inte komma vidare, sa: »Åk, ansök«, och efter några dagar var jag antagen. Det var den bästa utbildningen jag har varit med om, och efter nio månader kunde jag börja jobba som underläkare på vårdcentralen i Ludvika. Totalt tog det fem år. 

Hur långt har du kvar till att bli specialist?

– Jag gör sista året som ST-läkare, så under året hoppas jag bli klar specialist inom geriatrik. Jag gick halva vägen för att bli allmänläkare, men ändrade mig eftersom jag gillade geriatriken. I Irak hade jag också kommit halvvägs in på specialistutbildningen inom allmänmedicin.

Stannar ni i Ludvika?

– Ja, det är så fint i Dalarna – jag älskar naturen.  Det är ­jättefint med alla årstider.

 

Rafal Salah Abdelqader

Yrke: ST-läkare på lasarettet i Ludvika, men pendlar fyra dagar i veckan till Falun där fler specialiteter finns.

Ålder: 45 år.

Familj: Man, tre barn (21, 18 och 7 år).

Bor: Ludvika.

Aktuell: Medverkar i boken »Ett helt nytt liv. Porträtt av tolv kvinnor som lyckats starta om i Sverige«, skriven av Charlotta Kåks Röshammar (Konsai Förlag; 2021).