»Det borde vara mer simulering inom den vanliga sjukvården«

Sedan 2009 jobbar anestesi- och intensivvårdsläkaren Rolf Andersson två veckor om året i Abu Dhabi som läkare åt Förenade Arabemiratens motorsportförbund. Hemma i Sverige har han precis bytt jobb från Sahlgrenska universitetssjukhuset till Försvarsmakten. 

Varför har du valt att jobba inom försvaret?

– Det är dels en lönefråga, dels känns det som en meningsfull sak att göra nu när världsläget är som det är. Jag har också en bakgrund i det militära och har bland annat jobbat som läkare på en mobil operationsavdelning i Mali för några år sedan. 

– Jag kommer att ingå som en resurs om något händer och de skulle behöva mig; det behöver inte betyda krig utan även vid till exempel naturkatastrofer. Under tiden kommer jag att vara placerad på något sjukhus för att ha färska kunskaper; försvaret vill ju ha en narkosläkare och inte någon som en gång i tiden var en narkosläkare.

Och jobbet i Abu Dhabi – hur kommer det sig?

– När jag gjorde min AT i Värnamo fick jag en placering i Anderstorp, och då blev jag involverad i racingbanans verksamhet. Där träffade jag en internationell observatör som tog mig med på andra motortävlingar för att se hur man gör där, och han tyckte att jag var så pass bra att jag fick följa med på ett motormedicinskt möte där jag träffade en representant för Förenade Arabemiratens motorsportförbund. Nu är jag i Abu Dhabi en vecka på hösten på Formel 1-racet och en vecka på våren då det är ökenrally.

Vad är det för skador under sådana lopp?

– På ökenrallyt kan det vara svårt skadade människor som har ramlat av fordonet. 9 av 10 skador är frakturer, mycket brutna ryggkotor och ben. Det är en väldigt ogästvänlig miljö, hett och soligt, där förare kan drabbas av vätskebrist och i den farliga miljön fatta dumma beslut. Det förekommer också inre skador och att förare avlider på plats.

– Under Formel 1 finns vi i sjukvårdsteamet mest till som resurs. Bilarna är så säkra nuförtiden att det sällan inträffar allvarliga olyckor, så det blir mycket att sitta och titta på loppet. Till 90 procent handlar det om människor utifrån som behöver sjukvård. Det är mycket VIP-gäster på läktaren som dricker mycket cham­pagne och halkar – det är alla lyx­skador man kan tänka sig! 

– Men om det händer något under loppen har vi som sjukvårdsteam kompetensen att ta hand om människan under hela kedjan, från skadan på banan till traumasjukvården. Jag sitter som chef på ett »Medical center« och har överblick över hela systemet. Det är en extremt välfungerande verksamhet, och vi har alla resurser vi behöver. Skulle vi till exempel behöva en helikopter till så finns det.

Vad har du tagit med dig för lärdomar till ditt »vanliga« jobb?

– Den viktigaste lärdomen är att man kan göra på så många olika sätt. Vi är ett väldigt multinationellt återkommande team på cirka ett tjugotal personer, och vi lyssnar och lär av varandra. Inför varje tävling övar vi hela sjukvårds­kedjan med ambulans och helikopter, snackar ihop oss, pressar tider och testar tills det inte blir några misstag och det känns bra och säkert. Om vi inte visar att vi är tillräckligt bra, då kör de inte racet. Det är precis så sjukvård ska bedrivas, det borde vara mer simulering inom den vanliga sjukvården; flyget är där en bra förebild.

Kommer du att fortsätta som »rallyläkare«?

– Ja, men bara för att jag tycker att det är roligt själv. Vi som jobbar i sjukvårdteamet får inte betalt – det kan tyckas lite märkligt, men eftersom det är extremt många som vill jobba där så behöver de inte betala ut lön. Men jag är inte så intresserad av racen längre, utan det är teamkänslan, kamratskapet, som gör att jag stannar. De jag jobbar med har blivit vänner för livet. Skulle hela teamet sluta och dra till Mallis – då skulle jag följa med dit i stället!