»En enskild studie ändrar inga kliniska rutiner«

Maria Ekholm leder bröstcancerstudien PDM-MBC (Personalised disease monitoring in patients with metastatic breast cancer) och har fått ett nyinstiftat stipendium för sin translationella cancerforskning. Hon kombinerar en halvtidstjänst som överläkare i onkologi med en halvtid som postdoktor vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. Med sin forskningsinriktning fungerar hon som en länk mellan klinik och grundforskning.

Vad handlar din forskning om?

– Den är inriktad på att använda vätskebiopsier, till exempel cirkulerande tumör-DNA (ctDNA) och andra blodbaserade biomarkörer, för tidig utvärdering av behandlingsrespons och sjukdomsmonitorering för att kunna optimera val av behandling och uppföljning vid bröstcancer. Hypotesen är att nivåerna av blodbiomarkörer korrelerar med sjukdomens aktivitet och utbredning och att vi genom att följa nivåerna kan individualisera behovet av radiologiska kontroller. Kvinnor med spridd bröstcancer följs normalt med datortomografi och ibland även magnetkameraundersökning var tredje månad. Om hypotesen stämmer kan det räcka med att återuppta röntgenkontrollerna när markörerna börjar stiga och når en viss nivå. Kanske kan tidig utvärdering av biomarkörnivåerna också användas för att identifiera patienter som inte uppvisar behandlingseffekt.

Metoden tycks kunna bli ett viktigt komplement till röntgen hos kvinnor med bröstcancer?

– Ja, förhoppningsvis. Det är ofta laddat för patienten att genomgå röntgenundersökningar, och ett enkelt blodprov kan upplevas som mindre dramatiskt. Vi skulle också kunna utnyttja vårdens resurser bättre. Analyserna är inte billiga i dag, men tekniken utvecklas snabbt, och kan vi visa att detta kan nyttjas brett i klinisk rutin kan det bli billigare. Men en enskild studie ändrar inga kliniska rutiner, utan resultaten måste bekräftas i uppföljande studier. Det här är ett långsiktigt projekt.

Hur började du forska inom det här fältet?

– Det var en slump, faktiskt. Efter att jag disputerade 2018 kände jag att jag ville jobba och forska en period utomlands, och fick då en postdok på Christie NHS Foundation Trust i Manchester, Europas största cancercentrum. Jag träffade en kollega där, och tillsammans startade vi den här studien. Den var tänkt att bara drivas i England, men ett stipendium gjorde att jag kunde fortsätta forska, och väl hemma kunde studien öppnas för svenska patienter.

Vilka lärdomar drar du för egen del av din forskningsinriktning?

– Som läkare med erfarenhet av kliniskt inriktad forskning har man inte riktigt förståelse för hur komplicerat det kan vara med analys och metodutveckling. Det senaste året har varit väldigt lärorikt. När vi startade studien tänkte jag: »Vi mäter helt enkelt ctDNA och får ett resultat.« Så enkelt är det inte, och dessutom krävs enormt mycket förarbete för att kunna starta en studie. Nu var jag ju i England, och på ett stort forskningscentrum där det finns ett helt sponsorteam som hjälper till med olika saker. Här hemma finns inte så mycket stödfunktioner. Forskning kan låta »fancy«, men det är mycket pappersarbete. Mycket tid går också åt till att söka anslag, så det här stipendiet är ett välkommet tillskott.

Kan du rekommendera andra att satsa på forskning, och kanske utomlands?

– Absolut.