Klotet är ett minnesmärke över splittringen pandemin orsakade

Sverre Wikström jobbar till vardags som habiliteringsläkare och ägnar sig åt glaskonst på sin fritid. Under pandemin skapade han ett coronavirus i glas som han kallar [spli: t]. 

Berätta om ditt glasvirus!

– Det är ett 25 kilo tungt klot, 35 cm i diameter med spikeproteiner, i massivt kristallglas och monterat på en plexi­glasvägg. Klotet, med jordens kontinenter, är kluvet i två delar, och tanken är att påminna betraktaren om splittringen som pandemin orsakade; hur gränser stängde och hur tonläget i debatten var. Plexiglaset påminner oss också om smittskyddsåtgärderna och distansen i samhället. Konstverket ska ses som ett minnesmärke över splittringen i världen.

Var finns [spli: t]?

– Nu ligger det nedpackat, men jag hoppas att kunna ställa ut det någonstans framöver. Jag har ingen längtan att bli påmind om pandemin, men det var en grej som jag behövde göra för min egen personliga räkning. 

Du har också gjort en del hjärnor i glas. Hämtar du mycket inspiration från ditt kliniska arbete?

– Ja, jag jobbar med barnneurologi och barn med intellektuella funktionsnedsättningar till vardags, och då ligger hjärnan och psykets sårbarhet nära till hands. Jag har gjort hjärnor fyllda med spöken, torktumlarludd och placebotabletter och hjärnor som kokar; det är infall från mitt kliniska jobb. Jag får många kreativa idéer från det kliniska arbetet, så klinik, forskning och hobby flyter in i varandra och blir en livsstil. Hjärnorna har jag gjort på egen hand i de kollektivverkstäder jag använder, men när jag gör stora verk, som coronaviruset, måste jag hyra in mig på glasbruk med industriresurser. Då behövs ett helt arbetslag för att lyckas med gjutningen.

Vad är roligast med att jobba med glas?

– Glaset i sig är ett spännande material, det är skört men samtidigt beständigt, det bleks inte och förändras inte. 

– En annan sak är likheten mellan glaskonsten och forskningen. Det handlar om kreativitet och nytänkande. Vid forskning söker du anslag och skickar in manuskript, lite som konstnären som försöker komma med på utställningar. Och vid stora glasprojekt handlar det mycket om att knyta ihop experter med specialkompetenser för att få fram något bra – där finns paralleller till att leda en forskargrupp!

Vad har du för projekt på gång nu?

– Baserat på det som jag lärde mig på att gjuta stora klot håller jag på med ett projekt som handlar om klimatet och konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Jag har tidigare haft miljötema i min forskning om fluorkemikaliers effekter under barndomen. Jag har varit väldigt, väldigt spretig i min forskning, jag handleder doktorander i olika projekt från neonatologi till ungdomspsykiatri, något som går igen i min konst som också spretar. Men det jag brinner för är barn och ungdomar med svåra funktionsnedsättningar.

– Om jag ska raljera över mig själv så skulle jag säga att det finns splittringar inte bara i mitt konstverk [spli: t] utan även i min kreativitet och forskning. 

Har du jobbat länge med glas?

– Jag började för bara några år sedan, tog privatlektioner, läste och läste och har experimenterat mig fram för att kunna bli så duktig att jag får vara medlem i kollektivverkstäder, eftersom jag inte har någon formell konstnärlig utbildning.

– Det här är en hobby som har gått över styr, kan man säga. Konstverken som jag har gjort tar väldigt mycket tid, och jag får ta en del jourkomptid för att ägna mig åt konsten. Min familj har stort överseende, men frågar ofta »Vad ska du göra med det?« om mina konstverk. Jag har många kilo halvfärdiga glaskonstverk liggande hemma, men vi kan inte ha hur mycket som helst!