Hennes skrivande är ett sätt att bearbeta kontrasterna i livet

På rim och vers har Johanna Sand skrivit sin debutbok »Upptäcktsfärd«, en poesibok med reflexioner kring död och liv, vardagen, naturen och kontrasterna i livet. Till vardags jobbar hon som överläkare i onkologi.

Varför skriver du poesi?

– Jag har alltid uppskattat att läsa poesi. Jag fick »Min nya skattkammare« när jag var sju och en poesibok när jag konfirmerades – man kan säga att jag är uppvuxen med språk och poesi. Just rim och vers har jag alltid gillat, detta med att man med vackra konstruktioner får ihop ord och betydelse. Jag lärde mig tidigt många texter utantill också. Men jag har inte haft några författar- eller poetambitioner, jag var 42 när jag först skrev något själv på ett mer seriöst sätt.

Hur kom det sig att du började skriva då?

– Jag var ute och gick en höstpromenad, det var en sådan där fantastisk krispig höstdag med blå himmel och röda löv och jag fick en mening i huvudet: »Så vackert det är med hösten ändå.« Så jag gick omkring och skrev på min telefon i en och en halv timme. Då skrev jag den första dikten, och sedan fick jag vågor av inspiration under något års tid – en promenad ibland, en dikt ibland. Nästan hela boken har jag skrivit på telefonen – det är ju ett ganska oromantiskt sätt att skriva dikter egentligen!

Har du några favoritpoeter eller författare som har gett dig inspiration?

– Jag gillar Shakespeare, och det gamla, fina språket. Gullberg och Boye är två andra, men egentligen har jag ingen speciell favorit utan tycker mer om enskilda dikter, och mer gammalt än modernt. Harriet Löwenhielms dikt »Tag mig, håll mig, smek mig« läste jag som tonåring, och tårarna rann – jag fascineras av att man med bara några få ord kan förmedla en sådan känsla på det sättet. Jag kan förstå att många kan tycka att rim och vers är ett hinder i skrivandet, men för mig är det enklare, det faller sig naturligt. Lite gammaldags kanske, men jag gillar det.

Har ditt skrivande någon koppling till ditt jobb som onkolog?

– Ja, jag tycker nog det ändå. Som läkare, och kanske framför allt som onkolog, hamnar man nära de existentiella frågorna om liv och död, glädje och sorg. Man sitter och predikar för patienterna att ta vara på sitt liv och leva i nuet, sedan gör man ju inte alltid det själv. Men det här med att komma människor nära är unikt i vårt jobb, och det gör något med en. Det är lätt att fastna i sitt jobb när det är krävande. För mig är det viktigt att inte bara identifiera mig i min arbetsroll. Så skrivandet är väl en kanal – ett sätt för mig att bearbeta.

Skriver du på något nu?

– Inget konkret, men det ligger och pockar på. Jag vill skriva och det känns som om jag behöver det. Jag är en tän­kande person, och det är lätt att fastna i ekorrhjulet i jobbet och livet – jag behöver någon form av skapande för att livet ska bli intressant. Jag har växt upp i ett konstnärligt hem, men jag kanske tappade lite av det som vuxen. Sedan är jag också väldigt inspirationsdriven, vilket kan bli ett hinder när man ska skriva, jag gör bara det när andan faller på. Men jag vill verkligen formulera det jag jobbar med – liv och död – på något sätt, så något kommer jag att skriva.

Vad har du fått för mottagande?

– Jag har fått mycket positiva kommentarer från vänner och bekanta, och kollegorna är stolta över mig. En tjej som jag inte känner skrev till mig: »Vad vackert du använder naturen för att beskriva det inre landskapet.« Det tyckte jag var fint. Innan boken kom ut så tänkte jag att om en person som jag inte känner hör av sig och tycker att det jag har skrivit är bra, då har jag lyckats!