»Jag hoppas ha mina viktigaste upptäckter framför mig«

Hans-Olov Adami rankas 2022 högst av svenska forskare inom området medicin av amerikanska Research.com. Med sina 1 183 publikationer, 141 856 citeringar och ett H-index (som kombinerar produktivitet med antal citeringar per artikel) på 189 återfinns han på plats 88 på världsrankningen.

Du är epidemiolog, och därmed inte grundforskare. Hur värderar du din placering?

– Den är ju naturligtvis uppmuntrande, men vi bör granska de algoritmer och urvalskriterier som ligger till grund för rankningen. Samtidigt är det intressant att det inte är en mängd grundforskare som syns här. De har ju som regel högre anseende och får större anslag och priser. Men det är tragiskt att vi håller fast vid den enorma prioriteringen av grundforskningen. Sverige och övriga nordiska länder har stora möjligheter att bli världsledande när det gäller klinisk och epidemiologisk forskning, men då behövs tillräckliga anslag.

Du arbetade kliniskt i 17 år innan du blev forskare. Varför så »sen i starten»?

– Jag har aldrig haft någon karriärplan. Min enda plan var att bli en välutbildad kir­urg, men utan saknad tog jag en dag 1986 av mig handskarna, rocken och munskyddet och har sedan dess ägnat mig åt forskning. Jag drivs av lust, nyfikenhet och tvivel, men det var en ren sinkadus att det blev epidemiologi jag kom att ägna mig åt.

Vilka utmaningar ser du för svensk medicinsk forskning?

– Forskarna måste återfå kontrollen över akademin och administratörerna, och vi måste höja ribban för att antas till forskarutbildning. Jag är bekymrad över bristen på anslag – frontlinjeforskning inom epidemiologi och klinisk forskning kräver mycket pengar. Jag är också bekymrad över att det akademiska ledarskapet allt mindre ligger i händerna på de ledande forskarna.

I början av 2000-talet gick ett »drev« igång. Du anklagades för att gå industrins ärenden. Hur påverkade det dig?

– Det där var naturligtvis ingen behaglig upplevelse, men den blåste över fort och har inte påverkat mitt arbete. Jag har fortsatt att göra det jag tycker är väsentligt och intressant. Det vore också orimligt om forskare kategoriskt stänger dörren till industrin. Den behöver kompetens som kan göra gedigna, oberoende granskningar av befintlig vetenskaplig evidens.

Du har fyllt 80, men det är visst för tidigt att summera din forskarkarriär?

– Ja, jag hoppas ha mina viktigaste upptäckter framför mig. Jag hör nu till en framgångsrik forskargrupp i Oslo som bedriver en mängd jättelika studier runt om i Europa, huvudsakligen inom cancerforskning. Samtidigt kan jag se tillbaka på att jag, från de facto ingenting, byggt upp en epidemiologisk institution vid KI som nu gans­ka allmänt beskrivs som världsledande; detta är min mest centrala professionella gärning.

Har du några råd till blivande forskare?

– Den frågan har jag fått otaliga gånger. Råden är: Bli bara forskare om du anser att alla andra alternativ är uttömda. Bedriv bara sådan forskning som är så innovativ, komplicerad eller långsiktig att den inte skulle bli av om inte du tog dig an den; ro mot den ström som omger dig. Var uthållig – gräv tills du hittar din skatt.

– Kom ihåg att man inte i någon vetenskap slutgiltigt kan bevisa kausalitet. Naturen ger bara långsamt ifrån sig sina hemligheter. Vi är alla delaktiga i en kedja av upptäckter, omprövningar och bemödanden som aldrig tar slut. Framtiden kommer att förvånas över hur lite vi visste.