»Forskningen känns lättare och roligare när man träffar patienter«

Med sin forskning kring Alzheimers sjukdom har Sebastian Palmqvist och hans forskargrupp rönt stora framgångar de senaste åren. Nu är han nybliven lektor vid Lunds universitet.

Vad innebär det för dig att bli lektor?

– Väldigt kul! Det känns nästan som den största tryggheten för en klinisk forskare, att inte hela tiden behöva söka alla medel för att få utrymme att forska, utan i stället vara fast anställd och få visst stöd från universitetet.

Berätta om din forskning – varför blev du intresserad av Alzheimers sjukdom?

– Det var redan som läkarstudent som jag började intressera mig för kognition och att mäta kognitiva funktioner i hjärnan. Det blev ett examensarbete där jag tittade på kognitiva test, och sedan också en avhandling, då jag fick upp intresset för alzheimer. Det grep tag i mig när jag träffade patienter och anhöriga på minneskliniken och det inte fanns någon botande eller bromsande behandling.

– I forskargruppen har vi tittat på hur man med dia­gnostiska test kunnat förbättra dia­gnostiken, men det stora genombrottet kom med vår studie över hur man med blodprov tidigt kan diagnostisera alzheimer med en träffsäkerhet på 90 procent. Blodprovet plasma-P-tau kan påvisa förekomst av alzheimerpatologi i hjärnan och stiger som en respons på beta-amyloid och tau-ackumulering. Provet är extremt specifikt för alzheimer och stiger bara vid denna och inga andra demenssjukdomar. Nu jobbar vi med att implementera detta på vårdcentraler, vilket skulle kunna innebära att äldre med minnesbesvär lättare kan få en första bedömning på sin vårdcentral vad gäller risken att det rör sig om alzheimer. Parallellt med diagnostiken är fältet långt framme avseende kommande sjukdomsbromsande mediciner, som läkemedlet lekanemab, där vi så sent som i förra veckan fick resultat från en stor fas 3-studie. Denna sjukdomsmodifierande antikroppsbehandling gav positiva resultat avseende alla primära och sekundära utfallsvariabler, det vill säga rensade bort beta-amyloid från hjärnan och bromsade den kliniska progressen av alzheimer med 27 procent. När denna behandling finns tillgänglig om 1–2 år kommer det att göra behovet av förbättrade, enkla diagnostiska test som plasma-P-tau ännu större. 

Du har de senaste åren fått en del utmärkelser och pris för din forskning. Vad betyder det?

– Det är jättekul, men sådana här personliga priser kan ibland bli missriktade eftersom man inte gör forskningen ensam på sin kammare. Det är stora samarbeten och ansträngningar i grupper, där det kläcks många kloka idéer. Jag vill inte ta åt mig äran – men det är klart, en fjäder i hatten är det ju!

Ville du bli forskare redan tidigt?

– Ja, det har nog funnits en sådan längtan redan på dagisnivå, men det var inte därför jag började läsa till läkare – tanken var att jobba kliniskt, som jag fortfarande gör på deltid.

Är det viktigt att träffa patienter?

– Ja, för mig är det viktigt av flera skäl. Forskningen känns lättare och roligare när man träffar patienter och ser nyttan, att forskningen och alla algoritmer betyder något! Att träffa patienter hjälper också till att få kliniskt relevanta frågeställningar, och när man ser behoven är det enklare att tänka på vad vi behöver i vården.

Vad har ni inom forskargruppen för utmaningar framöver?

– Med beskedet att vi snart har ett läkemedel för att bromsa Alzheimers sjukdom så blir utmaningen att hitta indivi­der så tidigt som möjligt och få ut läkemedlet i klinisk praxis. En annan fråga blir vilka som ska behandlas – det är dyra läkemedel som ges som injektion eller infusion.

– Det är glädjande att världen har fått sitt första bromsande alzheimerläkemedel, och extra kul att det är det svenskutvecklade lekanemab!