Hennes drivkraft är att hjälpa de allra svagaste patienterna

Vilka är de här patienterna?

– Det är kvinnor med missbruksproblem eller funktionsnedsatta som blir gravida och som behöver extra stöd. Det kan också vara ensamma kvinnor med tidigare erfarenheter av våld i relationer, kvinnor med stor oro eller med en bakgrund inom psykiatrin. 

På vilket sätt kan ni förbättra omhändertagandet?

– Det börjar med att barnmorskan på mödravården får en känsla av att kvinnan behöver extra stöd, och då får kvinnan en eller två fasta barnmorskor att träffa, och även en fast doktor. Vi träffas sedan för att höra om deras tankar kring förlossning och vilket stöd de behöver, vad de har för kontakter med vården sedan tidigare och om socialtjänsten är inblandad. Vi skriver en plan inför förlossningen, BB och efterkontroll, där samarbetet med BVC och primärvården är viktigt.

Ni har jobbat med detta inom ramen för ett projekt. Hur startade det?

– Det fanns en historia av samarbete som jag ärvde, där grundtanken är att alla människor har rätt att få den vård de förtjänar. Det jobbade vi vidare på och såg att det fanns ett behov av struktur och att skriva ned vad vi gjorde, speciellt eftersom många barnmorskor då gick i pen­sion. Nu har det blivit en arbetsrutin, så vi borde sluta att kalla det för projekt!

– Arbetssättet kostar människoresurs av läkares och barnmorskors tid, men vi tjänar in det på minskade vårdkontakter i längden, något som tyvärr kan vara svårt att visa för dem som bestämmer.

Vad är det som kan vara svårt?

– Många av patienterna har dåliga erfarenheter av sjukvård, och de med missbruk är rädda för att sjukvårdskontakter kan kosta dem vårdnaden, så det blir en balans mellan att skapa en relation med mamman och att samtidigt ta hand om barnet på bästa sätt. Patienterna är inte alltid så tacksamma, men vi ser ofta att det arbete vi gör i förväg gör stor skillnad för våra kollegor och andra instanser som träffar patienterna senare. Sedan kan jag sakna att inte veta hur de går för dem.

Varför har det här blivit så viktigt för dig?

– Det finns något i dagens sjukvård som är bakvänt – att den som skriker högst är den som får hjälp – och det är inte därför jag jobbar inom sjukvården. Något med sjukvården har försvunnit som jag vill ta tillbaka: det ska vara de som behöver mig som mest som ska få mig som mest. Det är väl något slags rättvisetänk som jag har fått med mig hemifrån. Jag vill ha en sjukvård där samtalet får ta plats, där det mänskliga mötet är viktigt.

Vad har du för tips till andra?

– Man måste vara intresserad och ha tid – det räcker jättelångt. Viktigt är förstås att ha en chef som ger tid. De här patienterna kan vara gans­ka jobbiga, men i stället för att tänka att de är jobbiga och skjuta bort dem så tar vi oss an dem och ger dem tid. Vi har också en gemensam inställning på kliniken att det här är viktigt.

Vad betyder priset för dig?

– Dels är det ett fantastiskt kvitto till arbetsplatsen på att det vi gör är bra, dels är det en möjlighet att visa för dem som bestämmer att det här gör skillnad, att motivera chefer till att vi ska få fortsätta. Vi har alltid haft lätt att komma med förslag och idéer, men ekonomiskt är det inte självklart att ge patienter extra tid och omtanke; i dagens sjukvård är det lätt att man kapar den där extra guldkanten.

– Det är jobbigt att jobba med människor, så man behöver också lite tacksamhet och pepp för att orka i längden!

Hur har ni firat på kliniken?

– Med en massa fika. Vi får väl ha en Hippokratesfest sedan!